Jim Tullgren har i denna tidning i ett tidigare sammanhang föreslagit att effektiviteten i församlingarnas verksamhet bör utvärderas noggrannare. Det är ett förslag som kanske lite oväntat även har bäring på hans senaste inspel till hur man ska hantera utköp av kyrkoherdar genom att församlingarna redan vi anställningen avsätter eller garanterar pengar motsvarande ett framtida utköp på två årslöner. Jag finner det första förslaget intressant eftersom det andas omsorg om medlemmarnas pengar och är kritisk till det senare av bland annat samma anledning.

Men vi börjar med konflikthanteringen. Han säger, angående utköp/entledigande: "Detta kan lösa infekterade konflikter mellan kyrkoherde och kyrkoråd". Jag frågar mig, vilken konflikt är det i så fall som man löst genom att helt sonika plocka bort den ena parten? Då förutsätter jag förstås att vi har en duglig, fungerande kyrkoherde, som jobbar i dialog med sitt kyrkoråd.

Att låta den ena parten avgå med segern och krossa den andra vore som jag ser det bara att sopa konflikten under mattan. Och detta vore ju lika ohederligt som bruket att, av samma anledning, mobba bort trilskande kyrkorådsledamöter eller kyrkorådsordföranden som ställer krav på sina anställda. Om vi däremot skulle tänka oss att vi har en situation med en kyrkoherde som inte är vuxen sin uppgift är det lättare att förstå argumentet. D.v.s. felrekryteringar. Och då är även lösningen en helt annan än att buffra framtida utköpspengar.

Vi har alla sett dem, de oförklarliga rekryteringarna. Om de har avgjorts baserat på nepotism, politisk hemvist, personliga antipatier på den ena eller andra kanten, eller helt enkelt på grund av slarv, dåligt omdöme och bristande kunskap är ju svårt att veta utan att själv ha varit delaktig i processen.

Man har som utomstående bara kunnat konstatera att den objektiva meritvärderingen tycks ha lyst med sin frånvaro. Jag bortser från biskopsvalen eftersom dessa blivit mer och mer irrelevanta. Många av de i medierna uppmärksammade haverierna har dessutom varit alltför sorglustigt enkla att förutse i förväg och nedräkningen inför den oundvikliga katastrofen har börjat med omedelbar verkan efter tillkännagivandet av tillsättningen. Skrattet fastnar i halsen när man inser det lidande som rimligen orsakats alla som på något sätt deltagit eller lurats att delta. Det skulle inte behöva vara så här om vi ställde vissa krav.

Så till användandet av församlingens resurser som jag nämnde inledningsvis. "Denna lösning sticker inte medlemmarna i ögonen eftersom inget utköp sker där en kyrkoherde får lön utan att arbeta". Som om det vore stor efterfrågan på utköpta och stukade kyrkoherdars tjänster och att de genast och utan avbrott skulle tas i bruk för uppgifter som motsvarar deras lön.

Jag känner inte till marknaden i detalj men tillåter mig att tvivla på att uthyrningssverksamheten skulle ge några betydande inkomster till att som det förespeglas: "återbetalas till den församling som en gång betalat in två årslöner".

Att vi sedan ska räkna med "en slags bemaningspool" av utköpta gör inte bilden av framtiden för denna yrkesgrupp ljusare i mina ögon. Synsättet illustrerar snarare att det finns ett gap mellan det nuvarande medlemsantalet, med de intäkter de genererar, och antalet församlingsbor som aktivt efterfrågar församlingens tjänster. I ett sådant gap uppstår lätt ett spelrum som ger utrymme för lättsinne och godtyckligt användande av intäkterna till lite vad som faller en in, till exempel återkommande felrekryteringar.

Jag tycker inte att vi har råd med det och är faktiskt mycket motvillig till att i en framtid bidra med mina pengar till det. I bland får man intrycket att församlingsanställda med församling menar de av församlingen anställda och ev. förtroendevalda och inte de som dessa är satta att tjäna (KO 7).

Även om jag är oense i sak med Jim Tullgrens slutsatser så tycker jag att det är bra att han konstruktivt belyser problemet. Frågan är emellertid som jag ser det mycket större än två årslöner, det handlar i själva verket om huruvida vi ska vi fortsatta på den inslagna vägen tills botten är nådd eller om vi helt enkelt redan nu ska säkerställa att framtida rekryteringar görs utgående från dokumenterade meriter, kompetens och visad duglighet. Att vi gör det till ett krav, så att det tydligt framgår av till exempel kyrkoordningen, att värdering av meriter ska vara vägledande vid tjänstetillsättningar. Evangelium och rättrådighet mot cynism och godtycke.

Kyrkans Tidning berättar i nummer 46/18 om nya regler för begravningsverksamheten. Kyrkostyrelsen, stiften och församlingarna förutsätts lägga ner stora resurser för denna myndighetsutövning.

Prästen ska vara själasörjare, förkunna Guds ord och förvalta sakramenten. En kyrklig förnyelse är nödvändig för att församlingar ska förstå det nya andliga sökandet och finna alternativ med vilka metoder vi ska använda till att nå människor i deras sociala situationer.

Prästerna slapp ett omfattande myndighetsarbete med folkbokföring 1991 när Skatteverket tog över den myndighetsutövningen. Men varför håller kyrkan fast vid begravningsväsendet? Resurserna behövs till kyrklig förnyelse.

Stockholms stad löste i princip problemet på 1920-talet genom att ta över ansvaret för de stora begravningsplatserna. Men vissa församlingar hade fortfarande kvar begravningsväsendet på sina stora kyrkogårdar. Det krävde stora insatser framför allt för kyrkoråden.

Under min tid som ordförande i kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet på 1970-talet tog jag initiativ till överläggningar med de berörda församlingarna och Stockholms kyrkogårdsnämnd. Det ledde till att Stockholms kommun tog över begravningsväsendet i Brännkyrka, Bromma, Spånga och Hässelby församlingar och sedermera på Galärvarvskyrkogården. Församlingarna befriades från många problem och slapp att vara myndigheter. Kyrkogårdsförvaltningen sköter kyrkogårdarna exemplariskt. På samma sätt har man gjort i Tranås.

Vidare skriver Jonas Ek i samma nummer av KT att begravning i kommunal regi inte är lockande. Han vet tydligen inte hur fint Stockholms kommunala kyrkogårdsnämnd sköter verksamheten.

Eftersom kyrkan inte utvecklat metoder för att möta det nya andliga sökandet lever många religiöst sökande människor i ovisshet. De möter alla möjliga religionssurrogat som snarare är magi. Se till exempel den serie som Svenska Dagbladet nyligen publicerade om häxkonst och dylikt. Det är förödande för andlighetens utveckling att församlingarna ska utveckla nya metoder för hur begravningsplatserna ska skötas. Vi måste finna nya gudstjänstformer i människors sociala miljöer.

Kyrkostyrelsen bör snarast skriva ett allvarligt förslag till regeringen och föreslå att begravningsverksamheten överförs till kommunerna. Därmed får kommunerna liksom i Stockholm och Tranås ta hand om begravningsavgiften. Och församlingarna får mer resurser till att utveckla den kyrkliga förnyelsen. Kyrkans roll som myndighet måste slutligt förpassas till historien.