Summa summarum biföll årets kyrkomöte fem motioner. Man kan konstatera att kyrkomötet – bortsett från att man möts för att anta en budget – är en rätt stor apparat för att fatta få beslut.

Hur gick det då för de motioner som tangerade några av KT:s ledarsidas motionsförslag? Inget vidare. Samtliga avslogs när kyrkomötet uteslutande gick på utskottens förslag.

* Motionen om en nationell handlingsplan för rekrytering avslogs med hänvisning till Kyrkolivsutskottet som vill invänta vårens utvärdering av utbildningsinstitutet. Man ger motionärerna rätt i att det finns stora behov kring rekrytering, men menar att ansvaret inte bör ligga på nationell nivå utan lokalt med församlingen som rekryterande miljö. 

* Motionen om gudstjänstlivets kris avslogs och här konstaterar Gudstjänstutskottet visserligen ”att frågorna är angelägna” men tycker dels att språkbruket att tala om ”kris” leder fel och dels att ansvaret inte bör ligga på nationell utan på lokal nivå.

* Motionen om att utarbeta en kommunikationsstrategi för Svenska kyrkan tyckte Samhälls- och kulturutskottet redan var besvarad genom ett uppdrag som kyrkostyrelsen redan har fått vid 2017 års kyrkomöte.

* Avseende motionerna om en vuxenkatekes och en kommunikationssatsning av typen Lilla boken om kristen tro hänvisade Samhälls- och kulturutskottet i båda fallen till det pågående nationella Programmet för lärande och undervisning.   

* Organisationsutskottet motiverade inte närmare varför motionerna om missionsbegreppet och församlingens grundläggande uppgift borde avslås. Man skrev att någon ändring av KO inte bör göras, bland annat då församlingens grundläggande uppgift i så fall inte längre skulle överensstämma med ordalydelsen i lagen om Svenska kyrkan. Att KO:s formuleringar slaviskt måste följa ordalydelsen i lagen om Svenska kyrkan väcker dock frågor om hur fri Svenska kyrkan verkligen är. Det var heller inget krav som dåvarande Centralstyrelsen bejakade inför skiljandet mellan stat och kyrka, utan man betraktade lagen om Svenska kyrkan som en ramlagstiftning (CsSkr 1999:3).

Ett stalltips är att den här frågan kommer att återkomma i framtiden. Dels att döma av de positiva reaktioner som förslaget möter – det är ett pedagogiskt och teologiskt konstruktivt sätt att tala om församlingens grundläggande uppgift. Dels att döma av energin i frågan under kyrkomötet – 34 inlägg i debatten. Dessutom öppnade biskop Eva Brunne på förlåten till läronämndens positiva värdering av dessa motioner när hon i debatten sa: ”Läronämnden konstaterar att en omformulering [av KO] skulle kräva ett omfattande arbete och det skulle vara väldigt spännande att få göra det.” Klargörande och lovande. 

Vissa avslagsmotiveringar är starkare än andra. Den generella tendensen att skjuta frågorna bort från nationell nivå nedåt mot lokala nivåer av stift och församlingar är både begriplig och teologiskt tilltalande. Kyrkan är i första hand lokal. Samtidigt finns problem som är gemensamma inom kyrkan där nationella initiativ behövs i fråga om analys, strategi och resurser.

Det är högst troligt att frågor om kyrkans rekrytering och gudstjänstliv hör till dessa. Dit hör definitivt frågan om kyrkans undervisning. Det är egentligen också en fråga som hör hemma på lokal nivå i församlingar och stift. Likafullt har man inte har sett några hinder för att lyfta den nationellt som i Programmet för lärande och undervisning. Det är lite motsägelsefullt, men glädjande och hoppfullt. Det gör också att det finns fog för att se fram emot nästa års tematiska kyrkomöte som ska fokusera på just kyrkans undervisning.

Vart är vi på väg? kan vara den fråga som allra bäst fångar vår tids oro och undran inför framtiden. Det gäller de stora och gemensamma problemen, såsom klyftorna i samhället som bara tycks breda ut sig, den humanitära katastrofen i krigets Jemen och det ständigt tickande klimathotet. Det gäller också personliga och existentiella frågor om skulden, ansvaret, meningen och förgängligheten.

Vart är vi på väg? Den västerländska kulturen har, enligt teologen Paul Tillich (1886-1965), utvecklats i tre historiska epoker. Varje epok kännetecknas särskilt av en fråga eller ångest. Den antika epoken – där man hade sett igenom tomheten bakom den tidens religiösa utövning – präglades av en ångest inför ödet och döden. Medeltidens vånda rörde skuld, Guds vrede och den eviga förtappelsen, och den fångas i Luthers fråga om hur man finner en nådig Gud. Den moderna tidens ångest är andlig och existentiell, och kretsar kring frågor om meningslöshet och upplevd tomhet. Tillich menar att det som främst föder en vilsenhet hos den västerländska människan är att förlusten av en djupdimension i tillvaron. Hon har mist svaret på frågan om meningen med livet och därmed också på frågorna om varifrån hon kommer och vart hon är på väg.

Diagnosen gäller inte minst vår senmoderna tid. Vi är dömda till friheten att själva skapa mening och riktning i tillvaron. Ofta leder det till ett meningssökande som inte finner sitt hem. Vart är vi på väg? Frågan blir akut när den existentiella ohälsan tilltar, som av prästen och religionspsykologen Cecilia Melder har beskrivits som en vilsenhetens epidemiologi (2011). Och frågan blir big business, vilket Fokus ekonomiredaktör Emanuel Sidea berör i en text om personlig utveckling och motivation: ”Intresset från storföretag är enormt. Knäcks koden [om meningen] kommer man att kunna motivera anställda bortom logik. Anställda vill ha något djupare än vad personaloptioner har att erbjuda; förmögenheter är så 2000-tal. I slutändan handlar [det] om att skapa djupare mening” (Fokus, 42, 2018).

Vart är vi på väg? För att hantera frågan krävs mod, menar Tillich. Mod att som människa ärligt leva mitt i frågan. Och mod att som kyrka ständigt försöka belysa och besvara frågan utifrån evangeliet. Teologin är bunden vid två poler: den eviga sanningen och nuet, in i vilket den eviga sanningen ska kommuniceras och tas emot. Det finns en relation och korrelation mellan kultur och religion. Teologins uppgift är att analysera nuet och dess existentiella frågor för att sedan visa på den kristna trons symboler och berättelser som tänkbara svar på – eller kritiska invändningar till – de frågorna.

I den yttersta tiden och inför ett nytt kyrkoår kan vi som kristna och kyrka besinna att vår kultur liknar ett slags existentiell supervariant av På spåret, där vi måste ha modet och redskapen att svara. Men det är inte de hurtfriska eller förenklade svaren som krävs. Ta istället Moses som förebild. Vart var han på väg? Han gav sig av hem, utan att någonsin ha varit där. På sin färd var han ofta vilse och kom faktiskt aldrig hela vägen hem. Ändå var hans mod och hans resa värd allt. Inte bara för honom själv.

Vart vi är på väg?

I olika medier har fältprosten för en dryg vecka sedan informerat om att nytt reglemente för gravtjänst är på gång. Detta är naturligtvis nödvändigt eftersom försvarsmakten förändras. 

Men han tycks ha läst nuvarande reglemente dåligt. Enligt nuvarande Gravtjänstreglemente är målet att stupade soldater skall till hemorten. 

Samma princip gällde i det äldre Krigsgravreglementet.  I inledningen till nuvarande reglemente under rubriken Grunder står det: Gravtjänstens ändamål är att på ett värdigt sätt omhänderta egna och främmande försvarsmakts döda samt civila döda inom områden där civil begravningsverksamhet inte kan verka. De döda transporteras till hemorten för gravsättning. När så inte är möjligt kan gravsättning ske på annan begravningsplats, i fältgrav eller till sjöss. Begravning i fältgrav eller till sjöss får endast ske i yttersta nödfall. 

Att begrava i skog eller terräng, så kallad fältgrav, har aldrig varit förstahandsalternativ. Det har aldrig varit fritt fram att begrava ”i skogen”.  

Under mina drygt trettio år som militärpastor och fältpastor vid arméförband och hemvärn har jag haft förmånen att utbilda värnpliktiga, befäl, hemvärnspersonal och frivilligpersonal i gravtjänst. Aldrig har jag lärt ut något annat än att målet är hemorten för stupade soldater. Men jag har lärt ut hur man gravsätter i fältgrav och hur man redovisar detta då kunskapen behövs om man hamnar i nödsituation.

Även om fältprosten antyder att fältgrav blir förbjudet i nya reglementet är jag övertygad om framför allt chefer på olika nivåer behöver kunskap om fältgravsättning. Även i ett framtida krig kan situationer uppstå där det inte är möjligt att transportera till uppsamlingsplats eller hemort. Trupp som måste retirera kan tvingas fältbegrava stupade. För specialförband och spaningsförband som opererar bakom fiendens linjer kan det bli omöjligt att ordna transport.

Även de tidigare reglementena talar om att fiendens stupade skall överlämnas men oberoende av vilket reglemente man använder kan inte detta ske under pågående stridshandlingar.

Ett reglemente är aldrig mer än ett hjälpmedel och kan aldrig täcka upp alla situationer som kan uppstå under krig. 

Svenska kyrkans internationella arbete byter nu namn till ACT – Svenska kyrkan för att förtydliga sitt band till ACT-alliansen (Action by Churches Together), en sammanslutning av hundratals organisationer med kopplingar till olika kyrkor.

Detta innebär ingen direkt förändring i praktiken eftersom Svenska kyrkans internationella arbete redan länge primärt har verkat inom ramen för detta samarbete. Svenska kyrkans eget bidrag till samarbetet är, utöver de ekonomiska resurser de bidrar med, bland annat att stå för psykosocial expertis när så behövs vid till exempel katastrofinsatser. Namnbytet innebär därmed en större tydlighet i vad de insamlade medlen går till och stärker också identifikationen med ACT.

Organisationens storlek och bredd erbjuder en betydande räckvidd i biståndet, vilket gör Svenska kyrkans beslut att arbeta via den förståeligt.

För att vara en kristen biståndsorganisation är dock kopplingen till det kristna budskapet otydlig. Att ha en sådan utgångspunkt borde innebära att man tar den bibliska helhetssynen på människan – med innebörden att människan är en materiell och andlig skapelse med fysiska, sociala och andliga behov – på allvar.

ACT ser visserligen som sin uppgift att verka holistiskt och arbetar med såväl utvecklingsprojekt, humanitär hjälp och påverkansarbete, men den andliga omsorgen om människan, genom att dela vad som tagits emot i Kristus, verkar däremot lämnas åt sidan.

Historiskt sett har Svenska kyrkan i sin internationella verksamhet ägnat sig åt ett bistånd som möter både andliga och fysiska behov, dels via Svenska kyrkans mission och dels via Lutherhjälpen. När sedan sammanslagningen av de bägge organisationerna genomfördes 2008 motiverades det av uppfattningen att mission och bistånd är möjligt att integrera i en helhet.

Problemet är att någon lyckad integration dem emellan aldrig kom till stånd.

I stället föll den missionella delen av verksamheten bort och vad vi ser i dag är en organisation som nu nästan uteslutande satsar på materiellt bistånd och människorättsfrågor. Vad som gör frågan så mycket viktigare för Svenska kyrkan är att man numera inte har någon annan kanal där mission bedrivs

Den här inriktningen på biståndet är tydligt fastställd i ACT:s styrdokument och speglas tydligt i kollektcirkulär. I dokumentet ACT Alliance Code of Good Practice & Appendix från 2006 (sidan 3) fastställs en ”non-proselytism statement”, där förhållningssättet till den egna medlemmens trosuppfattningar gentemot biståndsmottagare regleras.

Där förpliktigar ACT sig till följande: ”... not using humanitarian or development assistance to further a particular religious or political partisan standpoint”.

Samtidigt som samma text lyfter upp flera hedervärda principer om att inte missbruka någons nöd för att tvinga på dem andra värderingar eller trosuppfattningar, så tycker vi att den överlag misstänksamma hållningen mot den egna tron är problematisk för en verksamhet som uttalat utgår från en kristen förståelse av världen.

Engagemang för att motverka materiell och social nöd och utsatthet går mycket väl att motivera utifrån sekulär utgångspunkt, vilket redan görs av många organisationer.

Men kristen tro och bekännelse förstår och förklarar också att mänsklig nöd är av andlig art, och andlig skada eller brist är destruktivt för såväl relationen till Gud som till andra människor. Materiell, social och andlig nöd hänger alltså ihop.

Likaväl som kyrkan måste ta sitt ansvar att möta materiell och social nöd genom att bevara, kultivera och ge vidare det hon har tagit emot i skapelsen, måste hon därför också förvalta den andliga gåva hon tagit emot. Tron på evangeliet innebär andligt liv i Kristus, och den gåvan kallas vi också till att bevara och ge vidare av. Kyrkan har inte mandat att överge den utgångspunkten utan hon är kallad att i tacksamhet mot sin skapare ge vidare av allt det goda han gett.

Såsom den primära kanalen för svenskkyrkliga församlingars givande missar därmed ACT – Svenska kyrkan något centralt i sitt uppdrag. Genom att anta en tydligt problematiserande ställning till det kristna vittnesbördet försummar man att förvalta och ge vidare det som är kyrkans unika kallelse, uppdrag och mest värdefulla resurs, nämligen budskapet om Kristus.

Vi efterlyser ett mer integrerat förhållningssätt till bistånd där kyrkans internationella hjälpverksamhet återfår en tydligare koppling till sina kristna grunder. Bara så, menar vi, kan det som numera heter ACT – Svenska kyrkan rätt fullgöra sitt uppdrag som den givna kanalen för svenskkyrkliga församlingars gåvor.