Bäste kollega! Det är varken lockande eller särskilt lyckat att tala i egen sak, men när jag nu erbjudits möjligheten av Kyrkans Tidning att respondera på din insändare vill jag ändå göra ett försök!

Alla vi som predikar erfar säkert någon gång att en åhörare tillskriver oss något vi själva vet att vi inte har sagt, men vederbörande har liksom hört det ändå. Tolkningen pågår ständigt inom oss. Att vi tolkar texter olika är vi säkert båda överens om.

Du skriver att varje förkunnare måste göra sin exegetiska och dogmatiska läxa. Jag är enig med dig men skulle vilja tillägga en annan läxa: den att undersöka och sätta ord på vad som är människans stora ångest i vår tid och låta evangeliets ljus lysa och vägleda. Och på det begränsade utrymme den korta Eftertanke ger, valde jag att fokusera på den läxan.

Jag möter och hör och läser om människor, främst unga, som håller på att duka under av sina egna och andras domar. Den mest brännande frågan för många människor idag i Sverige, är inte hur de ska finna en nådig Gud, eller om de kommer till himmelen eller helvetet när de dör. Frågan bultar istället hur de ska kunna stå ut med sig själva, hur de ska kunna tro att det finns kärlek och tillhörighet också för dem, trots all otillräcklighet.

Du kanske tycker att det här låter som något för en kärleksspalt i en veckotidning, men jag menar att detta är ett rop efter Gud, mening, livsglädje. Men ingenstans i min text skriver jag, eller ens antyder, att ”man duger som man är”. Jag skriver att de oförståndiga flickorna borde ha stannat, och litat till att deras kärlek till brudgummen hade räckt. Jag avslutar med en metafor, att bara de kyrkor/människor som har ett ljus inom sig, syns i den mörknande tillvaron. Det ljuset är kärleken till Gud. Det är den som spelar någon roll.

Jo, Thomas Holmström, det är fler som har reagerat på min text. En annan kollega har mailat mig och skrivit: ”Tack för en mycket berörande Eftertanke. Det var goda exempel på både pastoral omsorg och utmaning.” Så kan uppenbarligen också en tolkning se ut! God helg!

Jag sitter och bläddrar i förra veckans Kyrkans Tidning. Mina ögon fastnar på uppslaget med tankar inför kommande helg. Och så börjar jag undra om jag är den ende som reagerar på den text som Gunilla Renöfält formulerar. Vad är det egentligen jag läser?

Det jag vill kommentera är inte bedömningen av Jordan B Peterson eller beskrivningen av olika generationers förhållningssätt till livet. Nej, det som får mig att reagera är det lättvindiga sätt på vilket söndagens evangelietext avfärdas. Och inte bara den utan hela den del av den kristna bekännelsen som handlar om Guds dom. Kan man verkligen göra så i vår kyrka?

Jag kan i och för sig hålla med om att frågan om yttersta tiden och domens dag inte är det lättaste avsnittet av trosläran och att de olika texter som här hänvisas till inte omedelbart ger en klar bild om vad som väntar. Men att bara dra slutsatsen att ”Vi blir helt enkelt inte kloka på hur domen sker utifrån de bibliska texterna” kan jag inte uppfatta som annat än att smita från den uppgift som en förkunnare har.

Inför varje predikan finns det en läxa att göra både i exegetiken och dogmatiken innan man ställer sig på predikstolen eller skriver i Kyrkans Tidning. Folk söker sig faktiskt till våra kyrkor för att få hjälp med att förstå. Och visst är det väl så att den yttersta domen är viktig del i vår kyrkas tro? Vi bekänner oss tillsammans till den i varje gudstjänst i vår trosbekännelse. Då är det väl mer än lämpligt att den får ha sin plats också i förkunnelsen?

När sedan betraktelsen landar i slutsatsen att vi duger som vi är, ingen annan ska sätta sig till doms över oss, i själva verket spelade det inte någon roll ifall flickorna i texten hade olja med sig eller inte, så stiger min förvåning ytterligare. Ja, det är visserligen ett litet försök att ändå hämta fram något ur texten.

Men vad jag kan se finns där inget som helst stöd för den presenterade tanken i den liknelse som skulle utläggas. Den motsägs i stället genom att flickorna faktiskt blir kvar utanför när festen börjar. Kan man uppfatta detta på annat sätt än att det är något som de gör fel? När jag läser Gunilla Renöfälts konklusion går mina tankar till prästen som jag en gång hörde inleda sin predikan med orden ”med anledning av dagens text ska jag tala om något helt annat”.

Och inte bara det. Slutsatsen som dras är i mina ögon en försåtlig förvridning av det evangelium som vi fått oss anförtrott. Budskapet att ”du duger som du är” är något helt annat än att du får kalla dig kristen utan att du gjort dig förtjänt av det. Om jag duger som jag är, vad ska jag då med en frälsare till? Men om jag av mig själv inte kan leva upp till Guds måttstock, då är det en frälsare jag söker och finner i Jesus Kristus. Detta och inget annat är evangelium, vår kyrkas skatt.

Vad som gör mig än mer bekymrad är att denna betraktelse är skriven av en person som är satt att utbilda nästa generation av präster i konsten att predika. Är det detta förhållningssätt till bibeltexter och kyrkans bekännelse som lärs ut till våra blivande präster så är det dags att slå larm. Inte minst våra biskopar, som är satta att vaka över kyrkans lära, har skäl att reagera. Eller finns det inte anledning att göra det?

I varje fall står det i min bibel att vi som tar oss an uppdraget att undervisa i församlingen ska få en strängare dom. Den domen lär vi få svårare att försöka förklara bort.

När Svenska kyrkans mission fyllde 100 år efter tillkomsten av Kungliga Svenska kyrkans missionsstyrelse 1874, rådde vind i seglen, både teologiskt och ekonomiskt. Två stora utmaningar mötte: att uppta i sig dels Nordiska kristna buddhistmissionen, dels Riksorganisationen Kyrkan och Judendomen, RKJ. Jag blev ombedd att komma hem från Indien 1976 för att implementera besluten om samgående.

På vägen hem besökte jag Jerusalem med Svenska teologiska institutet, STI, och Paris, där RKJ hade kvar en arbetsplats, ”Eglise et Monde Juif”. Uppgiften i Paris var dialog med den europeiska judenheten i diasporan efter den sociala och teologiska katastrofen under naziepoken. Tidigare arbetsplatser hade varit Wien, Marseille och Casablanca.  Jag kan helt bekräfta professor Bo Johnssons redogörelse för hur RKJ integrerades i SKM med ett självständigt KJ-råd.

Överlåtelsedokumenten formulerades med största noggrannhet både för arbetet i Sverige och vid STI i Jerusalem. Det senare var komplicerat med ottomansk lag som överförts till brittisk under mandattiden och sedan till israelisk. Lagen krävde en erkänd lokal styrelse. Men Svenska kyrkan har ju visat sig vara mindre noga med lagstiftning och överenskomna beslut. STI:s lokalstyrelse och KJ-rådet bara försvann.

Både Nordiska kristna buddhistmissionen, senare Nordiska Östasienmissionen, och Svenska Israelsmissionen, som den först hette, hade sina rötter i den pietistiska misssionsrörelsen från 1700-talet och framåt, alltså en omsorg om individens frälsning i Kristus. SKM däremot företrädde en folkmission, ”lärjungegör folken”, evangeliet till Tamilfolket i Indien, Zuluerna i Sydafrika och Hayafolket i dåvarande Tanganyika.

Men motiven i buddhistmissionen och israelsmissionen hade fördjupats i mötet med verkligheten från det individualistiska till själva religionsmötet och kulturutbytet. Israelsmissionen bytte namn till ”Riksorganisationen kyrkan och judendomen”. SKM valde att ta emot det erbjudna som en utmaning att djupborra i den teologiska frågan om Guds avsikt med de andra religionsgemenskaperna och för KJ: s del just innebörden i Guds förblivande förbund med det judiska folket. Det som ursprungligen gav påven Johannes XXIII anledningen att sammankalla Andra Vatikankonciliet.

Men andra ville annat såväl politiskt som teologiskt och ekonomiskt. Det var vid tiden då svenskt vänsterengagemang för Vietnam och FNL inte längre bar och intresset flyttade från FNL till PLO och Mellanöstern. Arafat citerade: ”Power comes out of the barrel of the gun”, och många trodde på det, särskilt i politiska vänsterkretsar.

Viss frikyrklighet grupperade sig i dåvarande Broderskapsrörelsen. En del tog emot pengar av den svurne antisemiten Khadaffi.  Kampen att freda det teologiska syftet med STI i Jerusalem blev tufft. Och förlorades!  Dokumentet ”Guds vägar” om Guds eviga första förbund med sitt folk och mot ersättningsteologin togs fram, men jag fick inte vara med i slutarbetet för det måste vara en exeget från ”andra sidan”! Politik var motivet, inte teologi.

Svenska kyrkan gjorde sig av med en välplacerad verkstad att arbeta med det antijudiska drag som faktiskt präglar svenskkyrkligt teologiskt tänkande. På den punkten har Dr Martin Luther satt sina spår, även om fenomenet är äldre än så. Problemet har funnits med likt en irriterande sten i skon sedan äldsta kristen tid. S: t Paulus i sin teologiska presentation för kyrkan i Rom fogade in ett tidigare utarbetat avsnitt i brevet till Rom, kapitlen 9 -11, men lyckades inte helt. Han fick stanna med att beteckna det som ett mysterium, som kanske får sin förklaring i sluttiden. Dock kunde han ange ett par riktlinjer: ”Kanske har Gud förskjutit sitt folk? Visste inte!” Och ordet till den kristna kyrkan: ”Förhäv dig inte. Det är inte du som bär roten, utan roten som bär dig”.

De politiska konflikterna i Mellanöstern är svåra och många är inblandade i försöken att lösa dem. Men kyrkorna bör försöka lösa sin ännu olösta konflikt med det judiska folket. Tydliga tendenser i tiden visar att det är angeläget.