Frågan om det berättigade eller oberättigade i kyrkans – i det här fallet Svenska kyrkans – samtidspolitiska engagemang har på sista tiden aktualiserats genom diskussionen om hur Martin Luthers s k tvåregementslära ska förstås.

Somliga menar att kyrkan ska begränsa sitt uppdrag till det andliga området med förkunnelsen om frälsningen och syndernas förlåtelse genom Kristus. Andra (så Cristina Grenholm DN 5 maj) hävdar att uppdraget har sin plats inom båda.

”Den tolkning av tvåregementsläran som vidmakthåller en strikt uppdelning mellan det andliga och det världsliga är alltså inte riktningsgivande för Lutherska världsförbundet och Svenska kyrkan. Det är i den ständiga dialektiken mellan det andliga och det världsliga som den dynamiska kraften finns. Evangeliet utmanar oss ständigt att identifiera och bekämpa orättvisor och förtryck samtidigt som vi söker tecken på hopp och skäl till livsmod. Kyrkan har i varje tid ett budskap till politiken som grundar sig på en övertygelse om Guds omsorg om hela världen.”

Att knyta frågeställningen till en inomluthersk diskussion om tvåregementsläran är dock att försnäva perpektivet. I själva verket speglar hela frågan ett djupgående ställningstagande till kristendomens plats och roll i tiden – 2000 år efter dess grundande.

Går vi tillbaka till de grundläggande dokumenten – Nya testamentet – är det inte svårt att se att dessa är ointresserade av samhällspolitiska frågor. Varför? Därför att deras författare och läsare levde i en intensiv närtidsförväntan om Kristi återkomst. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” låter evangelisten Johannes Jesus säga i sitt evangelium. För aposteln Paulus skulle det ske under hans livstid. ”När Herren stiger ner från himlen… ska vi som är kvar i livet föras bort bland molnen…”.

Konsekvenserna för det praktiska livet blev tydliga. ”Tiden krymper” och ”den värld som nu är går mot sitt slut”. Det leder till en ”som om”-inställning: ”de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig och de som köper något som om de inte fick behålla det”. Det korta livet i väntan på Kristi ankomst ses som ett tillfälligt provisorium som det gäller att hantera, inte frestas att permanenta.

Någon tvåtusenårig väntan fanns inte i deras vildaste fantasier eller värsta farhågor. Men där är vi nu! Och under tiden har kristendomen etablerats som statsreligion i romarriket av kejsar Konstantin och senare av Gustav Vasa i vårt eget land. Det som från början var ett plågsamt provisorium har blivit en stabil etablering i och koppling till den politiska sfären.

I denna belägenhet ligger utmaningen om koncentrationen på enbart det andliga uppdraget eller kombinerat med engagemanget för samhällspolitiken. För dem som håller fast vid den nytestamentliga närtidsförväntan om Kristi snara återkomst och denna världens undergång till förmån för ”nya himlar och en ny jord” och som ser som sin uppgift att ”påskynda Guds dags ankomst”, för dem är uppdraget att förkunna syndernas förlåtelse i Kristus det helt centrala och allt överskuggande. Någon dagspolitisk agenda är inte deras uppgift att tillhandahålla.

För dem däremot som snarast ser de första kristnas uppfattning av den korta utmätta tiden som ett misstag och uppfattar de gångna 2000 åren som ett uttryck för Guds fortsatta skapelseverk, för dem blir ansvarstagandet för det som sker i världen självklart uppfordrande. Rättvisan, freden, miljön – tillsammans med många andra brännande samhällsproblem – är frågor som tron bör se som sina politiska konsekvensområden.

De båda identitetsalternativen får genomslag för ställningstagandet till de flesta av de kristna kontroversfrågorna. Ett område gäller kristendomens förhållande till den judiska religionen. Den s k ersättningsteologin – kristendomen har ersatt den judiska tron – speglar den nytestamentliga närtidsförväntan om Kristi återkomst. Den mer kompletteringsinriktade tolkningen utgår från de 2000 åren som en utveckling av Guds samlade agerande i världen. (Se min artikel i Sans 2/2017)

Det råder en besvärande tystnad kring detta val av perspektiv bland kyrkor och kristna. Man vill inte välja. Man vill inte se att de båda perspektiven är oförenliga. Ett ärligt och tydligt uttalat val skulle kanske leda till splittring. Samtidigt skulle det tjäna som välbehövlig varudeklaration för alla dem som står frågande, undrande och kanske sökande utanför kyrkan och dess krets.

Eskil Franck
docent i teologi