Mitt i Stockholms pulserande stadskärna samlas människor från hela världen och alla delar av samhället. Församlingen är heterogen och pluralistisk. Hur utformar man ett böneliv där alla får plats?
Vid T-centralen, mitt i Stockholm city, ligger S:ta Clara kyrka. Här har gudstjänster firats åtminstone sedan 1280-talet, då S:ta Claras nunnekloster uppfördes på samma plats.
I dag är kyrkan så gott som fullsatt varje söndag, men för trettio år sedan var det nästan tomt i bänkraderna.
– På en söndag kunde det vara så få som tre personer, berättar Iwan Giertz, direktor för S:ta Clara som i dag drivs som en EFS-förening.
– Min företrädare Carl-Erik Sahlberg införde då en enkel bönetimme i kyrkan. En timme på morgonen och en på eftermiddag. Historien säger att en kvinna från Korea hade fått en kallelse att komma till Sverige för att uppmuntra oss att be.
Och när församlingen bad började det hända vad Iwan Giertz kallar för ”märkliga saker”.
– Efter ett år av bön började det komma ”tilltufsade” människor från Plattan till kyrkan. Då tänkte Carl-Erik: alla är ju välkomna till kyrkan, men kanske ska vi särskilt försöka hjälpa de här människorna.
Ur den insikten växte S:ta Claras i dag rikskända diakonala verksamhet fram.
– Med bönens hjälp insåg man att evangeliet går hand i hand med den utsträckta handen. Diakonin är ett sätt att låta tron komma till uttryck, säger Iwan Giertz.
Han berättar att bönen genomsyrar all verksamhet i församlingen.
– Allt vi gör börjar och slutar i bönen. Det är ett kontinuerligt samspel mellan Gud och oss. Vi påbörjar aldrig något genom att planera, utan vi börjar i bönen. Bönen hjälper oss att se riktningen i vårt arbete.
De dagliga bönegudstjänsterna i S:ta Clara beskriver Iwan Giertz som ”väldigt enkla”.
– De är tillgängliga för alla. Vi sjunger enkla lovsånger, psalmer och sånger från Taizé. Och alla får utrymme att be fritt, var och en på sitt språk. Det finns inga krav på prestation. Bönen rymmer både tacksägelse och rena rop på hjälp.
Och de dagliga bönerna i S:ta Clara pågår året runt, utan uppehåll. Iwan Giertz berättar att han blev överväldigad av församlingens böneliv när han tillträdde som direktor efter Carl-Erik Sahlberg 2012.
– Jag blev omskakad när jag såg att här fanns en kyrka som tar bönen för något livsnödvändigt. Bönen är församlingens livsnerv.
Iwan Giertz berättar att när församlingen firar högmässa blir det fest och lovsång.
– Men det är även ett förbönstillfälle där människor får komma fram till altaret efter predikan för att få personlig förbön. Då kommer människor av alla nationaliteter och vi kan ha uppåt fyrtio personer som vi får be för. Förbönen blir ett väldigt konkret sätt att bekräfta predikans ord genom handling. Den personliga förbönen mynnar sedan ut i eukaristin.
Utöver bönerna morgon och eftermiddag har församlingen även börjat be en lekmannaledd middagsbön i tidegärdens form.
– Det är en viktig form av bön, tycker jag. Kyrkan har bett så i tvåtusen år.
Efter bönen går man ner till Plattan för att möta människor och deras behov.
– Det blir också en bön för vårt arbete på Plattan. Allt vi gör i kyrkan är inneslutet i bön, säger Iwan Giertz.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR