Jag har alltid fängslats av berättelsen om Jakob. Berättelsen går på tvärs med den kristna moral som jag själv är präglad av från uppväxten. I Första Moseboken berättas om hans brottning, den slutar med att han säger ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”

Det finns något rakryggat över Jakob som brottas med Gud. Han kryper inte ihop utan kämpar för allt vad han är värd. Sen vill han dessutom bli välsignad! Varför, kan man undra. Kanske för att försäkra sig om att det är helt okej att inte förminska sig. Gud kräver inte att vi ska krypa eller underkasta oss.

Människan går upprätt på två ben till skillnad från de flesta andra däggdjur som går på fyra ben. Det betyder att vi behöver hålla ryggen rak. I en dikt skriver Ylva Eggehorn att ”Gud mäter sin styrka med människan och längtar att övervinnas. Vi flyr till vår svaghet men Herren är stark och låter vår styrka finnas.”

Hon tänker sig Gud som någon som inte är rädd för styrka. Gud söker inte hämnd eller revansch. Om man inte ska vara rädd för andras styrka måste man ju lita på att styrka är något gott. Då får styrka inte innebära till exempel maktmissbruk.

Jag skulle vilja kalla detta en daglig omvändelse. Att inte fly från sin styrka. Hur stor är inte frestelsen att åter krypa in i livmodern, väja för ansvaret, undvika risken för skuld, slippa välja.

Däremot kan styrka vara detsamma som att vara sårbar. Så fort jag stiger fram och visar mig blir jag sårbar men också en som är möjlig att få kontakt med. Det är farligt att visa sårbarhet, jag utsätter mig för risken att bli föraktad och avvisad, inte på grund av vad jag presterar utan på grund av den jag är. Kanske är det därför vi människor fäster så stor vikt vid utseende, prestation och status; det gör inte lika ont att förlora en tävling som att bli förkastad för att jag är den jag är.

Jag vill koppla ihop Jesu ord om att älska varandra och att inte vara rädd. Det är en stor utmaning att övervinna rädslan för att bli avvisad när jag närmar mig en annan människa, sårbar och sökande kontakt.

Jag känner mig rörd allra längst in i hjärtat när jag reflekterar över all kämpande tro. Att kämpa för sin tro är att sträcka sig efter hoppet om liv. Det är vår kallelse som människor.

”Vi reser oss igen” sjöng Thorsten Flinck i melodifestivalen för några år sedan.

Maria Hjortstorp

diakon