Eftertanke. Likt en sufflör i utkanten av teaterscenen ger evangelisten Markus upplysningar som påminner oss om vad vi ska göra, skriver Karin Johannesson.
Ibland återger en filmregissör eller en författare ett och samma händelseförlopp ur flera olika perspektiv. I kyrkan använder vi den berättartekniken minst en gång om året. På första söndagen i advent och på palmsöndagen drar evangelietexten in oss i ett och samma skeende.
Jesus rider in i Jerusalem på en oansenlig liten åsna och hälsas av människor som breder ut sina mantlar på vägen. Det är samma hosiannarop som genljuder båda dagarna. I det avseendet varar julen än till påska.
Men däremellan kommer fastan. Fastans fokusering på ansvar, ondska och lidande får perspektivet att ändra karaktär. På palmsöndagen är ljud- och ljussättningen en annan. Nu är det inte glädjen över den efterlängtade befriaren som står i centrum. I stället är det Guds korsfästa medlidande med mänskligheten som vi zoomar in.
Precis som filmkritiker och recensenter kan hjälpa oss att upptäcka ytterligare dimensioner i en berättelse kan kyrkoårets omtagning ge oss nya infallsvinklar på det redan välbekanta. I likhet med lärjungarna och folket som var med när Jesus red in i Jerusalem ska vi som kyrka genom vårt agerande göra Jesus känd och älskad.
Den regianvisningen är ingen nyhet men förmågan att följa den behöver vi ständigt på nytt ta emot. Likt en sufflör i utkanten av teaterscenen ger evangelisten Markus upplysningar som påminner oss om vad vi ska göra.
Hitta en åsna som kan lånas. Även om åsnor är sällsynta i vårt land kan vi göra som de två lärjungarna gjorde. Åsnan är ett levande verktyg som lärjungarna får använda för att bära fram Jesus. Levande verktyg som kan göra samma bärarbete finns i alla byar.
Vårens konstrunda, säsongsavslutningen i slalombacken eller motorcyklisternas premiärutflykt kan vara sammanhang som vi får låna för att dra in ännu fler i påskens verkliga drama. Om vi letar tillsammans och lyssnar till Jesus kan vi upptäcka hittills oprövade möjligheter.
Bred ut din mantel. Den är dyrbar även om den inte kostar något att införskaffa. Manteln är vardagsplagget som du hänger in i garderoben när du går och lägger dig. På morgonen tar du på dig manteln igen och sätter i gång med dagens sysslor.
Manteln är den del av vår identitet som Martin Luther beskriver som vår yttre människa. Den är ytterplagget av uppgifter och ansvar som värmer både oss och andra. När vi breder ut våra mantlar framför Jesus låter vi honom färdas över eller genom våra alldagliga bestyr.
Manteln påminner oss om att det inte bara är i kyrkorummet som vi kan hylla Jesus. Det är inte bara församlingens anställda som har i uppgift att göra Jesus känd och älskad. Var och en av oss har en mantel som kan bereda väg för Jesus. Ett uppmuntrande ord i snabbköpskassan kan göra underverk.
Stäm in i böneropen. Vi använder ibland ”Hosianna!” som ett jublande hurrarop men egentligen är uttrycket en bön om hjälp. Att be Jesus om hjälp är ett utmärkt sätt att hylla honom på. Vi uppvaktar Jesus genom våra böner precis som folkskarorna som rörde sig tillsammans med honom då han red in i Jerusalem.
På palmsöndagen kan vi behöva skruva ner volymen på vår egen lovsång en aning så att vi som kyrka inte överröstar oss själva. Först när vi hör böneropen från dem som står vid vägkanten kan ännu större folkskaror sättas i rörelse. När andras bön blir vår bön breder lovsången ut sig. Ännu fler och ännu mer dras in i påskens verkliga drama.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR