Du, jag och Alexamenos

En dag på kollo för barn med lättare utvecklingsstörning och allt var förberett för utflykt. Minibussen packades med matsäck och förväntansfulla barn.

Så kom slagregnet och sköljde undan minsta förhoppning om en dag vid stranden. Man tvingas avbryta och stannar just vid en medeltida kyrka. Kan den vara öppen?

Jag går själv och ser efter, säger en av ledarna, vänta kvar i bilen. Alla springer ur bussen. Glada. Nyckel på trappen och tung port. Får man? Vågar vi?

Nu står alla där inne och det är tyst. Den yngste av barnen pekar upp mot det överdimensionerade krucifixet med den sargade Kristus som hänger mitt över mittskeppet och så skriker han:

”Titta, där hänger Gud i kalsonger.”

Den japanska hantverkskonsten kintsukuroi innebär att spruckna kärl, koppar och vaser lagas och sätts ihop igen med guld som fogar ihop sprickorna. Det kan se ut som magma som strömmar fram över koppen, fatet eller skålen. Som ett guldskimrande träd. Ordet kan översättas med gyllene sammanflätning.

Tanken är att det först är i ögonblicket där föremålet går sönder som det blir till. Föremålet är nu ännu mer värdefullt eftersom det är unikt och har en historia. Det är helt igen. I stället för att försöka dölja sprickorna och skarvarna lyfts de fram och tydliggörs med guld.

Här är Kristus och vi tillhöriga. I en gud i kalsonger och hos oss som vill våga tro att vår otillräcklighet visserligen är ett faktum men att vi är förgyllt sammanflätade med tillvarons innersta grund. Syndares gemenskap och de heligas samfund.

Det är en gud, tillvarons innersta grund och yttersta angelägenhet, som själv i ångest skrikit ut sin gudsövergivenhet. Det är en gud som bär den mänskliga erfarenheten av tårars sälta och som själv fullt ut delat traumat i att vara människa. Det är genom att Tomas sticker sitt finger genom såren som Jesus blir igenkänd efter uppståndelsen. Där sår läggs till sår kan ett läkande ske.

Att vara kyrka måste vara på liv och död.

I varje församling borde det finnas en jobbig jävel. Det är ett otacksamt uppdrag, kanske kan det vara ett uppdrag som cirkulerar. På frågan om varför man är en sådan jobbig jävel skulle man utan att rodna kunna svara att det låg i ens tjänstebeskrivning.

Uppdraget går ut på att vid varje planeringsmöte eller liknande bemöta varje självklarhet med en fråga om varför.

Det japanska näringslivet använder frågan om ”varför” i fem led – ett nytt ”varför” till varje svar som ges fem gånger. Oftast används det vid felsökning, men det går givetvis att använda den även för att undersöka saker som vi tar för självklara. Jag tror att en rimlig hållning kan vara att den kyrkliga verksamhet som inte efter högst fem ”varför” landar i evangelium, bör upphöra omedelbart.

Det skulle handla mer om att medvetandegöra än om att stryka verksamhet.

På min dörr på kansliet hänger en gammal affisch från ett event. Bilden är ett autentiskt klotter från en husvägg i 300-talets Rom. En korsfäst åsna med rumpan bar och bredvid åsnan en man med höjd hand. Den spretiga texten beskriver bilden, ”Alexamenos tillber sin gud”. Den första avbildningen av Kristus är alltså en nidbild som förlöjligar de kristna. Bilden är god kristologi dold under det tunna skiktet av vanvördighet.

Det är i den kärleken vi förbereder oss inför fastan, att stå inför en avrättad åsna som ihopfogade skärvor i gyllene kintsukuroi vilken glänser i vårsolen. Du, jag och Alexamenos.

Kent Wisti
präst