Gerle skrev bok som motgift mot uppgivenheten

De kallades idioter. De individer som under antiken inte deltog i det politiska livet. Det offent­liga samtalet var förbehållet egendomsägande män. Kvinnor och slavar, det vill säga de som skötte hushållet, utestängdes.

Uppdelningen är en självklar bisats varhelst demokratins historiska rötter diskuteras.

Nu är den också ett inspel i prästen och etikprofessorn Elisabeth Gerles nya bok. Vi är inte idioter är titeln.

– Det är delvis en medveten provokation men ska framför allt ses som en uppmuntran. Det finns en kortsiktighet hos politikerna, de långsiktiga visionerna saknas. Människor genomskådar detta.

Tanken på det gemensamma långt bort

Titeln är också en positionering. Där man tidigare talade nästan föraktfullt om ­hushållet, familjen och det privata, har man i dag slagit över i motsatsen, ­menar Elisabeth Gerle.

– Det är så gott som enbart det privata vi bryr oss om. Saker som att göra bostadskarriär, att välja rätt skola och vårdcentral. Tanken på det gemensamma ligger ofta långt bort.

Hon vill inte spela på motsättningen, säger hon. Men hon vill visa att det finns ett slags hushållandets klokhet och att den har bäring på samhällets mest centrala frågor – vilka också är ­undertiteln på boken: klimat, ekonomi, demokrati.

Många människor lämnas efter

Upprinnelsen är en anmälan som Elisabeth Gerle skrev för ett par år sedan i DN om den amerikanska teologen Catherine Kellers bok Facing Apocalypse. I boken knyter Keller, i likhet med många ­andra, samman framväxten av högerpopulism med en ekonomisk utveckling där många människor lämnas efter. Det är en ideologisk förskjutning med udden riktad mot samhällets institutioner och som enligt kritikerna driver fram en form av extremindividualism.

Kellers fokus är USA. Elisabeth Gerles utgår från Sverige.

– Hela välfärdssamhället bygger på att jag är med och betalar för andra. Alternativet är att jag blir hänvisad till mig själv. Det pekas ibland på hur det byggs upp klaner i Sverige. Då menar man alltid invandrarna. Det vi inte talar om är hur vi håller på att bygga upp klaner i den mening att de ­resursstarka drar sig undan från det gemensamma.

"Världen står och väger"

I sin bok skildrar Elisabeth Gerle vad hon ser som konsekvenserna av de senaste årens marknadsliberalism. Det som startade som en dröm om mångfald och lägre kostnader visade sig snart ha baksidor i form av kraftigt växande administration och byråkrati. Den märks inom bland annat skola, vård och kollektivtrafik.

– Det som skulle vara vår hjälp blev våra herrar, säger Elisabeth Gerle.

Hon skriver att ”världen står och väger”.

– Det finns ett uppror från mitten, många väljare ser det här, men får lite politisk respons.

"En stark propaganda"

Samtidigt är politikerna folkvalda. Det är väljarna som röstat fram den politik som bedrivs.

– Men många klagar över att alltför få politiker tar tag i det långsiktiga. Det finns också en stark propaganda som lyfter fram individens rätt att välja som definitionen på frihet.

Motsättningen mellan frihet och tryggheten i en grupp är falsk, ­säger Elisabeth Gerle.

– Jag har mycket större trygghet så länge jag kan lita på gemensamma lösningar, som kollektiva transportmedel. Allt det urholkas om man får ett uppdelat samhälle, vilket gynnar populism.

Ansvar hänger ihop frihet

Elisabeth Gerle, som bott och arbetat i USA, resonerar i boken om den amerikanska evangelikala kristendomens politiska roll. I kontrast till den ställer hon en luthersk kristendomstolkning med dess betoning på ”människan som simul”.

– Du är räddad, du den friaste av alla. Gud sveper in människan i nådens mantel. Samtidigt är du bunden till medmänniskan. Ansvaret för världen hänger samman med att vi är fria. Det är ett befriande budskap som innebär att man kommer bort från det ­lagiska och moraliserande.

Ta klimatet, säger Elisabeth Gerle. Många vet att den livsstil vi har inte är hållbar. Man önskar ta tåget till Europa men ­ny­regleringar har styckat upp helheten och gjort det till ett svår­genomförbart projekt, som gör att man väljer flyget.

Definierar sig som partipolitisk obunden

Här skulle samhälle och lagstiftning kunna underlätta för människor att göra rätt, ­menar hon och pekar på hur partier i stället går till val på att sänka bensinpriserna.

– Det finns massor av sätt att se till att de som bor i glesbygd och behöver använda bilen har råd att göra det. Man behöver inte underlätta för SUV:ar i Stockholm. Men man är rädd att stöta sig med en stark målgrupp.

Det är omöjligt att inte läsa in politiska ställningstaganden i Elisabeth Gerles resonemang. Hon säger att hon definierar sig som partipolitisk obunden. ­Boken är framför allt skriven utifrån en skapelseteologisk horisont och lutar sig mot forskning kring klimat, ekonomi, biologi och organisationsteori.

– Jag skriver inte utifrån en teologi som hävdar att kyrkan alltid vet bäst och har en större ­moralisk insikt.

Tron att alla människor skapats med förnuft

Visst har kyrkan en uppgift att tala till världen, säger Elisabeth Gerle. I synnerhet när det gäller människovärdet och ansvaret för vår värld och skapelsen. Men kyrkan är för det första inte enhetlig, poängterar hon. För det andra har Svenska kyrkan en teologi som säger att Gud finns i världen före oss.

– Vi tror på en Gud som har skapat hela världen. I det ligger att vi tror att alla människor har skapats med förnuft och moralisk känsla.

Som ett resultat av att sekulariseringen gjort kyrkans plats i samhället mer otydlig har det växt fram en önskan om att kyrkan ska vara tydlig när den uttalar sig i etiska och moraliska frågor, konstaterar Elisabeth Gerle.

– Förr satt många kristna människor med i skol- och kulturnämnder och andra politiska organ. Man ingick som en medborgare bland andra. Nu har det politiska engagemanget försvagats, likaså folkrörelsetanken. Då växer en längtan om att vi ska vara tydliga som kristna. Men det tror jag att vi snarare bör vara som människor än som organisation.

"Blir ledsen nästan varje dag"

Hon vill att boken ska fungera som motgift för dem som känner uppgivenhet inför tillståndet i världen och hoppas att den kan öppna ett rum där ”man vågar säga att så här känns det”. Elisabeth Gerle har själv en längtan att ibland dra gardinerna för fönstret.

– Jag känner våndan över världens tillstånd och blir ledsen nästan varje dag. Men jag letar efter ljusglimtarna. Plötsligt ­dyker det upp en motståndsficka, en röst bryter igenom.

Elisabeth Gerle säger att hon vill peka på en mellanväg och lyfta fram det allmänna prästa­dömet där vi alla spelar roll, utan att hemfalla åt en övertro på individen som om individen ensam kan fixa klimatkrisen. I boken cit­erar hon Catherine Keller som pekar ut en väg mellan den trendiga uppgivenheten och en banal optimism där man tror att tekniken ska fixa allt.

– Jag vill visa på tron att Gud formar hjärtan och sinnen och ger oss vilja att påverka utvecklingen. Vi behöver hjälpas åt, det är en allmänmänsklig kallelse.