EFTERTANKE. Jag vill ta emot, bära och värna om ett altare och andaktsrum inom mig. Inte bara för att dra mig undan till, utan som en ständig och livsviktig andning – in till altaret och ut till andra i världen, skriver prästen Gustav Ericsson.
Långväga hälsningar från ett Japan i höstfärger. Jag är här för att fördjupa mig i religionsdialog mellan kristna och buddister som ägnar sig åt suicidprevention och andlig vård på sjukhus.
När jag började i Sjukhuskyrkan fick jag gå sida vid sida en tid med vännen och erfarne sjukhusprästen Anders Dahlqvist, innan han gick i pension. Han hjälpte mig på många sätt. Bland annat berättade Anders om något som betytt mycket för honom – övningen i att vara ett vandrande andaktsrum.
Det är en bild och en andlig övning som kommit att betyda mycket för mig också.
För mig är ett vandrande andaktsrum ett inre utrymme med många möjligheter. Gästfrihet och flexibilitet. Den jag möter är välkommen att vara i tystnad eller hälla ut sitt hjärta med ord. Att knäppa händerna i bön, fira nattvard, eller inte göra något sådant alls. Andaktsrummet har väggar, det finns gränser för vad det kan vara, men rummet är öppet och utan måsten.
Kanske den viktigaste egenskapen hos ett andaktsrum är att det finns någon slags altare som ger riktning i rummet. Vad jag än gör därinne så underlättar rummet att vända mig till det som är större än mig själv och mitt oroliga lilla jag. En riktning till Gud, och i kristen tradition, till Gud i Kristus.
För några dagar sedan träffade jag professor Yozo Taniyama, buddistisk präst i den japanska staden Sendai. Han bor och arbetar inte så långt ifrån Fukushima och det område som drabbades av jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011.
Han berättade om hur han försökt vara till hjälp och bedriva andlig vård efter den tredubbla katastrofen, då hundratals döda kroppar hittats och lagts i hallar för identifiering.
En del av kropparna kunde inte identifieras, fortsatte Taniyama, och därmed fanns inga anhöriga som kunde berätta vilken slags begravningsceremoni som var lämplig för den döde. I dessa fall, istället för att den döde inte fick någon ceremoni alls, samlades de olika religiösa företrädarna och höll en kort bön var vid kroppens sida.
I slutet av vårt möte frågade jag Taniyama hur han skulle beskriva vad hans arbete bland drabbade och sörjande i grund och botten gått ut på. Han tänkte en stund och svarade först ”befriending” - alltså ungefär ”kamratskap”.
Men han reflekterade vidare att många andra icke-religiösa personer och organisationer också ägnat sig åt detta i krisområdet. ”Min uppgift”, svarade han, ”är att vara ett mobilt altare.”
Jag blev tårögd av Taniyamas svar, och han blev glad när jag berättade om Anders.
På väg tillbaka till Tokyo tänkte jag på Jesus och vad han säger i söndagens evangelietext, att Guds rike är inom oss. Och att texten använder ett grekiskt ord som betyder både inom och emellan oss. Medan snabbtåget swishade fram genom kvällsmörkret och den japanska landsbygden snurrade mina tankar vidare.
Jag vill ta emot, bära och värna om ett altare och andaktsrum inom mig. Inte bara för att dra mig undan till, utan som en ständig och livsviktig andning – in till altaret och ut till andra i världen. Ett altare vänt i riktning till Guds händer som bär allt redan i denna stund, och samtidigt också till hoppet om något ljusare som kommer.
Söndagens tema: vaksamhet och väntan. Både och. Mitt bland vackra körsbärsblommor och obeskrivligt lidande. Med orden från Johannes fjärde kapitel:
”Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.” (Joh 4:35)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR