Vi kan bli så nyfiket intresserade av kyrkliga makthavares uppseendeväckande förehavanden att vi glömmer bort att Jesus framför allt drar uppmärksamheten till det goda som sker i det fördolda, skriver Karin Johannesson i veckans Eftertanke.
I Lateranuniversitetets stora aula i Rom täcks hela väggen bakom podiet av ett gigantiskt Kristusporträtt. En halv vers ur söndagens evangelietext lyser röd mitt i det glittrande guldfältet. ”En är er lärare, Kristus” står det på latin. Det är bra för professorerna sa professorn som visade upp det imponerande konstverket.
Det påminner om de rätta proportionerna. Ingen föreläsare är stor i jämförelse med den Högstes son. Alla som kliver upp i den här talarstolen kommer att tänka på sin egen litenhet.
Påminnelsen om de rätta proportionerna är inte bara av godo för professorerna i Rom. Den är också betydelsefull för oss. Precis som på Jesu tid tenderar vi att utvälja läromästare och fäder bland de medmänniskor som är våra bröder. Det sker inte av ond vilja men ibland kan det få skadliga konsekvenser.
Vi kan beundra uppburna kyrkliga kändisar eller andliga vägledare så till den milda grad att vi glömmer bort att Jesus vandrar lika nära oss och andra okända lärjungar. Vi kan bli så nyfiket intresserade av kyrkliga makthavares uppseendeväckande förehavanden att vi glömmer bort att Jesus framför allt drar uppmärksamheten till det goda som sker i det fördolda.
Den här söndagens texter inbjuder till självrannsakan. Det betyder inte att vi ska försjunka i vår egen spegelbild och alla skavanker som vi kan upptäcka i den. Istället får vi utforska de rätta proportionerna genom att betrakta Kristusporträttet. Om det finns läromästare eller fäder som är placerade så att de skymmer sikten är det dags att avlägsna dem ur talarstolen.
Nu är det vår tur att träda upp på podiet. Vi kommer att känna oss små för det är så som den stora arkitekten vill ha det. Vår egen litenhet får oss att ana vår guldbelagda storhet. Precis som Lateranuniversitetets professorer är också vi upplysta av Kristi strålglans och det ger oss råg i ryggen.
Betraktade ur evangeliets perspektiv är vi och professorerna lika stora. Ingen av oss ska bara prata eller endast lyssna. Vi ska alla bli ordets görare i våra högst konkreta vardagsliv. Ibland kan vi få applåder för någon insats som vi har gjort men oftast kommer det goda som Gud gör genom oss att ske i det fördolda. Det är så som Jesus vill ha det.
Det sägs att det bara är en tiondel av ett isberg som syns ovanför havsytan. Något liknande kan sägas om våra liv tillsammans med Kristus. En viktig del av vår självrannsakan som kyrka kretsar därför kring frågan om det är rätt del av isberget som vi lyfter fram i offentligheten.
I vår tradition är breda böneremsor och stora manteltofsar inte på modet men det finns annat som kan åstadkomma samma perspektivförskjutningar som Jesus varnar för. Vi kanske skaffar extra många Twitterkonton eller bjuder in till stora partaj för att människor ska lägga märke till oss. Vi kanske vill sitta främst i TV:s morgonsoffa eller bli hälsade med tummen upp på Facebook eftersom det vittnar om vår betydelse.
Den här söndagen påminns vi om att Jesus vill att vårt aktiva liv ovanför havsytan och vår mottagande tro som alltid lever nära bottenslammet ska smälta samman med varandra. Precis som sommarsolen kan packa ihop snömassorna i fjällen till ett kompakt och bärkraftigt underlag kan Kristi strålglans värma upp våra iskristaller så att de formar sig efter varandra istället för att kyligt och avskräckande spreta åt olika håll. Då syns Kristus genom oss.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR