Kyrkans bekännelse i värdefull ny belysning

Svenska kyrkan tror och bekänner... När Svenska kyrkan kallar sig en evangelisk-luthersk kyrka har det en mycket exakt innebörd. Det betyder att Bibelns ord är utgångspunkt för allt hon har att säga, och att den rätta infallsvinkeln till Bibeln är kyrkans bekännelseskrifter.

De viktigaste är givetvis trosbekännelserna och därnäst bekännelseskrifterna från reformationen, främst den augsburgska bekännelsen, Augustana. Varje präst får inför allvetande Gud lova att alltid följa detta i sin gärning.

Därför är det värdefullt att EFS Budbäraren nu ger ut en volym med två nyöversättningar och tre kommenterande artiklar – Confessio Augustana. Till det mest intressanta hör att boken har ett förord av en pingstpastor, Magnus Persson.

Han skriver: ”Jag tror att denna bekännelse kan tjäna som ett utmärkt verktyg och en möjlig väg för både förnyelse och ekumenik för hela Kristi Kyrka i Sverige.” Detta var också bekännelsens syfte, när den lades fram inför den tyska riksdagen år 1530. Det bidrar till att den har kunnat bli identitetsbärande och sammanhållande inom stora delar av den kristenhet, som påverkades av reformationens Jesus-rörelse.

I sitt avsnitt ger professor Kjell O Lejon den historiska bakgrunden. Den tidens Europa dominerades av den supermakt som styrdes av kejsar Karl V. Tidigare hade han hotat att krossa den nya Jesusrörelsen med våld, men 1530 hotades han rike av muslimsk invasion, och därför ville han ena riket och ge den nya rörelsen tillfälle att åtminstone förklara sig. Enighet ville också de evangeliska företrädarna uppnå. Så kom Augustana till, i ett kort andrum.

Bekännelsens kärna är frågan om hur vi människor får ett gott förhållande till Gud. Svaret koncentrerades i uttrycket ”Kristi ära” – att Jesus för oss blir den han är, den fullkomlige Frälsaren och Herren. Där detta styr allt vad som sägs och görs i Svenska kyrkan, där är den sig själv och sin Herre trogen.