Lovsånger behöver långfredagen för sin trovärdighet

I april 1897 behandlas Thérèse av Jesusbarnet med kamferdroppar. Den 24-åriga karmelitsystern i Lisieux har tuberkulos. På långfredagen 1896 hostade hon upp blod för första gången. Framåt sommaren året därpå står det klart att hon inte kommer att tillfriskna. Klostrets kaplan frågar henne om hon har fogat sig i att dö. Thérèse berättar att hon tänker i andra banor. ”Jag för min del tycker snarare att man behöver foga sig i att leva.”

Påskdagens evangelietexter är fantastiska berättelser om människor som försöker foga sig i att leva i en värld där döden inte längre är slutet på livet. Några kvinnor besöker Jesu grav i gryningen och upptäcker att den är tom. De vet inte vad de ska tro.

Två änglar som kommer till deras undsättning gör dem förskräckta men Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor, återfår snart talförmågan. De berättar för de andra lärjungarna vad som har hänt. De andra lärjungarna vet precis vad de ska tro. De tror inte alls på kvinnornas prat. För dem framstår hela historien som ett upprörande aprilskämt.

Petrus springer i alla fall bort till graven. I evangelisten Lukas referat av den löpturen är Petrus den ende deltagaren men evangelisten Johannes menar att också ”den lärjunge som Jesus älskade” var med. Den lärjungen sprang i själva verket snabbast och han ”såg och trodde” när han till sist vågade titta in i graven. Johannes förtydligar att det inte betyder att han förstod vad som hade hänt. Att tro är något annat än att begripa ett underverk.

Inför döden är vi alla lika. Vi nutida lärjungar som får lyssna till påskens berättelser om den tomma graven reagerar därför ofta på samma sätt som lärjungarna i evangelietexterna. Också vi är fulla av undran inför det som har hänt. Inte heller vi vet alltid vad vi ska tro.

Ibland tror vi oss tvärsäkert veta att kvinnornas berättelse om den tomma graven bara är prat. I gryningsljusa stunder händer det att vi ser och tror. Alla reaktionerna har sin plats i påskdagens evangelium och sin funktion att fylla när vi fogar oss i eller övar oss på att leva i en värld där döden inte längre är slutet på livet.

Sommaren 1897 tröstar Thérèse av Jesusbarnet en präst som sörjer över hennes förestående bortgång. Hon får honom att tänka i andra banor. ”Jag dör inte”, skriver hon, ”jag träder in i livet”. ”På snart återseende i himlen!” avslutar hon sitt brev.

Hennes rader är ett trosvisst svar på den påskdagshälsning som Jesus skickar till oss alla. ”Jag ligger inte kvar i graven”, säger Jesus till både dåtida och nutida lärjungar. ”Jag har trätt ut i livet.” ”Gå till de platser där jag har lovat att möta er. Där ska ni få se och tro. På snart återseende redan här på jorden!”

När den norska sångerskan Kamferdrops deltog i Melodifestivalen 2018 blev det en blygsam placering för hennes bidrag ”Solen lever kvar hos dig”. Scenframträdandet var så fokuserat på hokus pokus att svenska folket inte kunde ta till sig uppståndelsebudskapet i texten.

Dessutom var den trallvänliga melodin överdrivet klämkäck. Lovsånger behöver långfredagen för sin trovärdighet. Förhoppningsvis landar budskapet på påskdagen i en mer fruktbar jordmån. Påskdagens evangelium är att solen – rättfärdighetens sol, Jesus Kristus – lever kvar hos dig. I vårsolens värme får vi foga oss i eller öva oss på att leva med Jesus i en värld där döden inte längre är slutet på livet.

Karin Johannesson
Präst och lektor