Martin Lönnebos teologi i minnesord

Martin var djupt rotad i existensen.

Och Storkågeträsk var själva epicentrum i det kosmos han kände sig väl förenad med. Han glömde aldrig sina rottrådar. Storspovens flöjt, mamma Hildurs kök, den bråddjupa kallkällan och Pärlälven som rann nedanför den lilla vita gården nordväst om Skellefteå.

I detta kosmos levde enkelhet och bråddjup en i skön förening.

I mediala sammanhang ska det inte gå att förena dessa två – men med Martin gick det alldeles utmärkt. ”Han gick genom rutan”, som det heter.

Ja, det räckte med att ställa Martin framför kameran, så var programmet i princip redan klart. Djup trovärdighet, äkthet och en glimt i ögat utgjorde hans tilltal. En gudabenådad gåva av närvaro och ömsinthet.

När vi filmade Tomas Sjödins och Martins brevväxling säger Tomas: ”Att tala med Martin är något kryptiskt, men djupt tröstande”.

Om man söker på Martins namn i SVT:s arkiv får man hundratals träffar. Några av programträffarna har jag gjort mig skyldig till, det medges.

En ”Gudstjänst på välfärdens bakgård” från 1993 skapade rubriker och Aftonbladet skrev på sina löpsedlar: ”Biskop struntade i domkyrkan – firade gudstjänst på soptipp.” Martin formulerade ett evangelium från soptippen redan i det första mötet inför gudstjänsten med Tekniska verkens direktör, som sa:  ”För mig finns inga sopor. Det finns bara resurser.”

Martin höll med och sa: ”Så är det också för mig. ” Så formulerades ett evangelium för de bortkastade, de förkastade, ett evangelium som talar om Christus Re-creator: ett återlösnings- och återvinningskoncept för både själar och planeter.

Det är miljöteologi på högsta nivå – enkelhet förenad med bråddjup.

När färjan Estonia gick under en septembernatt 1994 och vi med kort varsel fick sända en direktsänd sorgegudstjänst från Hedvigs kyrka i Norrköping som sågs av en rekordpublik på 855 000 tittare, inleder Martin med att säga: Den här veckan har många gudsbilder sjunkit med Estonia och ligger nu på 86 meters djup. De flesta gudsbilder kommer inte att kunna bärgas.”

Han fortsätter: ”Inte faller ens en sparv till marken utan sin fader och inte heller drunknar väl någon utan att Kristus drunknar med honom.”

En försoningsteologi på högsta nivå – enkelhet och bråddjup.

Helgmålsringning är ett av SVT:s äldsta program som ännu sänds, mer än 53 år gammalt. I ett av alla de otaliga helgsmål vi gjort genom åren berättar Martin om sitt dop hemma på köksbordet i Storkågeträsk. Martin var mamma Hildurs åttonde barn och mamma trodde knappt att hon själv skulle överleva, än mindre att den lilla gulbleka ”pajken” skulle göra det.  

Martin fick nöddöpas i all hast av pappa Nils och Martin berättar: ”Mina tre jordiska namn, snart glömda, nämndes med de tre eviga – Fader, Son och Ande. Vatten droppar. Vatten öses - vi var nu en del av kosmoshavet. Jag glömmer aldrig mitt dop. Hur kan jag säga det? Jag var ju bara en timme gammal? Jo, men själen glömmer aldrig.”

Dopteologi på högsta nivå – enkelhet och bråddjup.

”Min bäste lärare är Jonas”; sa Martin många gånger. ”Han har inget språk. Vi får tala på andra sätt”. I ett tänkt brev från Jonas till sina föräldrar som Martin förvarade i sin plånbok, skriver Jonas: Kära mamma och pappa, vad hade inte ni kunnat vara och vad hade inte jag kunnat bli. Nu är det som det är. Ni talar om ordet Gud. Det är ett ord jag inte kan. Inte ni heller. Tänk vad lika vi är i det viktigaste.”

Apofatisk teologi på högsta nivå – enkelhet och bråddjup.

Martin talade rakt in i folksjälen – ibland kryptiskt, men djupt tröstande.

Ökenvandraren Martin hade funnit de djupa källorna och delade frimodigt med sig av dem till oss. ”En kristen kan vara som kallkällan, sa Martin. ”Den kan hämta upp från djupen, den kan spegla himlen, den vistas i stillheten och den släcker andras törst. ”

Tack, Martin, för att du visat oss vägen till dina källor och låter oss fortsatt ösa ur dem!

Johannes Söderberg