Vad är väl det tunna röda strecket på en massivgrå sten? Vad är väl en ung pojk mot jätten Goljat? Vad är väl Jesus från Nasaret, snickarens son, mot demoner som gör oss stumma? skriver Gunilla Renöfält i veckans Eftertanke.
Jag är en av dem som ibland samlar på stenar. Inte många, men några. En av dem är ganska skrovlig, men målad med fantasimönster, och mitt namn skrivet på den. Gunilla, står det. Den var ”placeringskort” på en födelsedagsfest en gång. Den påminner om fest, glädje, gemenskap.
En annan är en liten slät grå sten, med ett millimetertunt rött streck perfekt runt om. Som om det vore ett gummiband jag hade slagit runt den. Den fyller mig med förundran, hur kom den röda trådstenen dit? Den grå släta stenen med ett rött band runt talar till mig om kärlekens band. Om kärleken som är det som håller samman allting.
Tunt, ja nästan osynligt, går bandet runt allt det grå. Det tunna röda stenbandet ser så vekt och ensamt ut, men det är det som gör stenen värd något för mig. ”Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull” skriver Paulus i Efesierbrevets kapitel 5, som vi ska höra i kyrkan på söndag. Kanske ska jag ta med mig min lilla sten med det insprängda röda, hålla den i handen som en oblat. Kärleken har utlämnat sig till mig.
Hur såg stenarna ut som David tog med sig när han skulle möta Goljat i strid? Fem släta stenar valde han ut från bäcken, också den berättelsen får vi höra i kyrkan på söndag. Goljat var tre meter, står det, och David en ung pojke. Goljat hade en rustning som vägde 60 kilo och järnspetsen på hans svärd vägde över sju kilo, får vi veta.
Ja, så ser det ut i världen, då som nu, att ondskan är ordentligt rustad med vapen. Ondskans makter är så rustade, så allt annat ser löjligt och dumt ut, generande att sätta någon tilltro till. Och ondskans makter tornar upp sig för oss och visar sin övermakt. ”När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.” Kanske gjorde skräcken dem stumma. Så som det bottenlösa våldet gör oss stumma.
Det är ungefär 30 mil mellan Terebintdalen där David mötte Goljat, och Damaskus i Syrien. Det är lika långt som mellan Göteborg och Västervik, eller Örnsköldsvik och Piteå.
I Damaskus skedde i februari ett blodbad när syriska regimen bombade östra Ghouta. Många barn och civila har dött, tusental skadats. Det är en massaker, säger en läkare till CNN. Det är de blodigaste flyganfallen på åratal, läser jag. FN:s barnfond Unicef har utfärdat ett uttalande: ”Inga ord kan skapa rättvisa för de barn som dödats, deras mödrar, deras fäder och deras älskade”, skriver Unicefs regionala kontor i ett twitterinlägg. Sedan följer flera tomma rader.
...
...
...
Det finns inga ord. Vi har blivit stumma, stumma av skräck, stumma av det bottenlösa våldet.
Vad är väl det tunna röda strecket på en massivgrå sten? Vad är väl en ung pojk mot jätten Goljat? Vad är väl Jesus från Nasaret, snickarens son, mot demoner som gör oss stumma? När det inte finns några ord, när ondskan rasar omkring oss, när det enda som hörs är Goljats föraktfulla fnysanden ... eller ljudet av bomber och barngråt … Hur ska jag då kunna tro? Tro att kärlek är det som håller samman allting?
Jag tar den grå stenen med den tunna röda linjen i handen igen. Som en oblat. För mig utgiven. Kärleken utlämnad, offrad, som barnen i Damaskus.
Ändå detta trots allt. Ändå den tunna linjen av kärlek jag erfar i mitt och världens liv. Den som jag inte kan leva förutan.
Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR