Stjärnan påminner om behovet av Kristi återkomst

Pinsamt. I vardagsrummet hemma hos oss finns en adventsstjärna som vi inte har tagit bort sedan i julas. Alltså ett halvår sedan. Det är en lampskärm i form av en stjärna som vi sätter dit till advent. Nu är det sommar och vi har inte bytt tillbaka till den vanliga skärmen än.

Kanske handlar det om lathet, eller trötthet mitt i småbarnssnurren, att det fått så låg prioritet. Antagligen är det så. Samtidigt tror jag också att vi tycker om den i familjen, även om vi inte direkt har sagt det till varandra. Den bara fortsätter stå där i hörnan.

I söndagens evangelietext utmanar Jesus mig att inte döma: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Mina tankar tar ett långt kliv till ett café i Kyoto, Japan, för tjugo år sedan. Jag var på jakt efter en zenmeditationslärare och hade stämt träff med professor Tom Wright, som passade väl in på den beskrivningen.

Efter att ha kämpat för medborgarrättsrörelsen i sitt hemland USA, samt kritiserat och vägrat tjänstgöra i Vietnamkriget, flydde Tom till Japan. Hela hans liv rycktes upp för det goda som han trodde på. Han fick börja om med allt i ett främmande land, långt hemifrån.

Senare i livet träffade han en gammal barndomsvän som han inte hade sett sedan tonåren. De hade gått vitt skilda vägar, både geografiskt och åsiktsmässigt. Hans vän hade stridit som soldat i Vietnam. Tom berättade att de grät och kramade varandra länge. ”Vi var bara så glada att vi levde, båda två.”

Sedan såg Tom mig i ögonen med stort allvar och sa: ”Hur kan vi ge näring åt våra liv så att vi aldrig har överseende med vad Hitler gjorde, men ändå kan omfamna varje människa? Det är min övning.”

Innan jag blev präst jobbade jag som kriminalvårdare på ett häkte. I början, under mina introduktionsveckor, gick jag sida vid sida med en erfaren kollega. Vi gick från rum till rum, människa efter människa, med olika ärenden. Vid ett tillfälle stannade min kollega upp och sa till mig: ”Glöm aldrig att det kunde varit du därinne.”

Inte på något sätt förminskade min kollega de brott – en del fruktansvärt hemska – som de intagna stod anklagade eller var dömda för. Men han lyfte samtidigt fram vår gemensamma mänskliga sårbarhet bakom allt. Inga onda eller goda människor, men flisor och bjälkar överallt.

Tillbaka till adventsstjärnan i vårt sommarsoliga vardagsrum. Advent betyder ankomst, och jag behöver bereda plats i mig för en ständig ankomst, eller återkomst. Meditation, andakt, gudstjänst. Där sitter, knäfaller och står jag, om och om igen. Mitt liv med flisor och bjälkar, och mitt hjärtas övning i att återknyta till ett djupare perspektiv, en större famn.

Där någonstans erfar jag möjligheten att inte döma mig själv eller andra. Där någonstans finns Kristus ankomst. Inte bara i kyrkoårets advent – mitt i sommaren också!

Med orden från söndagens psaltarsalm: ”Bara hos Gud finner jag ro.”

För min del får stjärnan i vardagsrummet gärna vara kvar.

Gustav Ericsson

präst