Alla sörjande och kränkta får upprättelse

..Skriv hennes namn i Livets bok… Jag korstecknar dopbarnet och under en millisekund är vi någonstans utanför tiden. Livets bok…

Till domssöndagen är de där igen, böckerna. Böcker öppnas, livets bok öppnas, och alla döms efter sina gärningar som står nedtecknade där. Och vi skruvar besvärat på oss och vill inte tala om domen. Vi flyr – med rätta – till andra bibelord, om Gud som förlåtelsens källa och hela världens frälsare.

Bibeln är tydlig – med att ge dubbla budskap. Ibland är det dom och himmel eller helvete, ibland ska allas knä böjas i himlen och på jorden och allt ska bli nytt som Gud en gång tänkt. Det går faktiskt inte riktigt ihop. Men dom vill vi inte höra om – så vi talar gärna om andra kyrkors benämning av domssöndagen som ”Kristus Konungens Dag”, en glädjerik dag när vi firar Kristi återkomst.

Men domen och böckerna som skulle öppnas lämnar mig ingen ro. Glimtar av dem kommer fram men göms undan, som otäcka TV-program jag inte fick se när jag var barn. Kanske för att jag som barn alltför lätt skulle identifiera mig med offret och bli alltför skrämd.

Som vuxna gör vi allt för att inte ses som offer. Men ibland är det som om Jesus vill få oss dit: Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa? Inte alltid uppmärksammar vi tvisten. Vi placeras ju i gruset, du blir den överfallne mannen, brottsoffret. Du inbjuds att se med brottsoffrets ögon.

Hon berättar om lättnaden att bli trodd av polisen. Av rättsväsendet. Ett varsamt förhör. Åtal väcks. Domstol. Påföljd. ”Det viktiga är inte straffet”, sa hon. Det viktiga är att bli trodd. Att få höra att så här ska det inte vara. Någon har förbrutit sig mot dig, gjort dig illa, tagit det som är ditt, kränkt dig, räknat dig som inget.

Att bli trodd, tillerkänd smärtan och utsattheten. Det var ett slags upprättelse, sa hon. Hon sa att hon kanske kan lägga det bakom sig nu. Domen är skriven. Den blev hennes upprättelse.

Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades.

När förbrytelsen mot en annan människa är nedtecknad, i domstolsprotokoll eller i religionens bildspråkliga ”böcker”, tillerkänns brottsoffret eller den på något sätt nedtryckta, sin förlust, sina känslor, sin utsatthet.

Jo, det du upplevt var riktigt. Du har rätt till din smärta, sorg och vrede. Man har förbrutit sig mot dig. Ibland i lagens mening, men också i mänsklighetens mening, i den ömsesidiga kärlekens oskrivna mening.

Att Gud ser och skriver ner i sina böcker, gör det möjligt för dig och mig att sluta minnas. Att få gå vidare. Någon annan minns. Minns och upprättar.

Och så fortsätter domsscenen från Uppenbarelseboken, fortsätter med det som är domens mening: och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”

Det är brottsoffrens, de sörjandes, de kränktas, de förlorades uppståndelse och upprättelse. Det är borttorkade tårar och rentvättade sår. Och en som ser ut som en gudason går omkring och känner på alla sår, i min sida och i mina händer, ser och säger, det var verkligt. Men jag gör helt igen. Och kläderna ska vara vita som dopbarnets och Livets bok är äntligen färdigläst. Se, jag gör allting nytt.

Gunilla Renöfält
präst och homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Lund