Biskopsfavoriten Johannes

Förra söndagen fick Svenska kyrkan två nya biskopar när ärke­biskop Antje Jackelén vigde Johan Dalman för Strängnäs stift och Mikael Mogren för Västerås. Alla tre har hämtat sina valspråk från Johannesevangeliet. Antje Jackelén: Gud är större, Johan Dalman: Följ med och se och Mikael Mogren: Ordet blev människa.

Det är andra arbetsdagen för Mikael Mogren på stiftskansliet i Västerås, hans röst i telefonen låter glad och upprymd.

– Det känns spännande att nu få tillträda som biskop, säger han.

– Det är stort men jag är i så goda händer tillsammans med Gud och alla medarbetare.

De ord som Mikael Mogren har valt som valspråk berättar om hur han ser på den kristna tron.

– Kristen tro är inget som finns uppe bland molnen, därför valde jag just det här citatet. I kristen tro är inkarnationen det centrala – det gudomliga ordet blev människa i Jesus Kristus. Därför står varken kroppen eller materien i motsättning till det gudomliga, säger Mikael Mogren.

– Kyrkans uppgift är att se till att ordet kommer i svang och att sprida budskapet om att det gudomliga blivit människa. Vi ska dela bröd och resurser med den värld som Gud älskar.

Alla biskopar väljer numera ett valspråk när de tillträder, det är en tradition som hänger ihop med vapensköldarna som utvecklades under medeltiden. Från början var det främst riddare som bar vapensköldar med bilder som berättade om personens egenskaper, bruket spreds sedan till andra samhällsskikt. I många kyrkor finns det fortfarande vapensköldar från bygdens släkter.

Men att biskopar gör sina personliga sköldar och formulerar ett eget valspråk är en ganska ny företeelse, säger Oloph Bexell, professor emeritus i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.

– Varje stift har haft ett vapen sedan medeltiden men att biskopen gör en personlig sköld är något som blev vanligt under 1950-60-talet. Heraldikern Bengt-Olof Kälde har varit vädigt aktiv i den utvecklingen. Nu är det en självklarhet, säger han.

– Ett valspråk är en biskops programmatiska uttalande som säger ”detta vill jag”. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är vilket reklamspråk som helst utan det berättar om biskopens personliga relation till Herren Kristus.

Tittar man närmare på val­språken visar det sig att de allra flesta biskopar väljer att konstatera något om tillvaron, kyrkan eller om uppdraget som biskop. Den dominerande formen är alltså deskriptiv och den mest omdiskuterade utsagan är Antje Jackeléns ord Gud är större. När hon vigdes till ärkebiskop riktades det kritik mot henne från en del håll, man ansåg att Antje Jackelén flirtade med islam där uttrycket Allahu Akhbar (Gud är större) har en viktig roll. Andra har välkomnat hennes öppenhet.

Tre av biskoparnas valspråk ger en uppmaning, och tydligast är biskop Eva Brunne i Stockholm som har fått mycket uppmärksamhet för orden Gör inte skillnad på människor. Även Åke Bonnier i Skara har valt en så kallad preskriptiv form på sitt valspråk: Ge Jesus äran. Han är dessutom en av två som inte har valt att citera Bibeln, i stället har Åke Bonnier vänt sig till psalmboken och författare Bo Setterlind.

– Jag valde det mottot för att det är viktigt att tala om Jesus, att brottas med den historiske Jesus och hämta styrka från den uppståndne. Det vill jag gärna inspirera mina stiftsbor och stiftsmedarbetare av alla sorter, både ideella, förtroendevalda och anställda till, liksom alla kyrkoaktiva i övrigt, säger Åke Bonnier.

Den enda biskopen som uttrycker en tydlig förhoppning och vision inför framtiden är Sven-Bernhard Fast i Visby. Hans ord är dessutom på latin, vilket bara två nuvarande biskopar har valt. Ut Omnes Unum Sint betyder att de alla skall bli ett och sägs, enligt evangelisten Johannes, av Jesus när han ber en förbön.

– Latinet används för att valspråket ska vara gångbart i hela världen. Men för att vanligt folk ska förstå väljer man numera svenska, säger Oloph Bexell.

Mikael Mogren har många gånger stått vid kopiatorn och kopierat söndagens bibeltext att kunna samtala med medarbetare och församlingsbor om, han har jobbat både som församlingspräst och på stiftskansliet som adjunkt.

– Jag har ständiga bibelstudier. När jag hamnar i möten med medarbetare delar jag ut A4-papper med bibelstycken och just nu pratar vi om Johannesprologen där valspråket finns, säger Mikael Mogren.

– Jag har bara börjat upptäcka djupet i Ordet blev människa. Nu vill jag upptäcka valspråket tillsammans med stiftet. I vardagen betyder valspråket konkret ”se människor” eftersom människor har med det gudomliga att göra. Men det säger mig också att jag själv ska se att jag bara är människa och inte gudomlig. Jag ska inte arbeta ihjäl mig. Det är extra viktigt just nu när så mycket och så många kommer till mig.

Johannesevangeliet skiljer sig från de andra tre, det skrevs senare och berättar inte om Jesu liv och gärningar på ett rapporterande vis. I stället är bilderna många. Det gillar Mikael Mogren.

– Det är så spännande att läsa eftersom det är den utarbetade och förberedda predikan som står där. Det är en teolog som skriver, en person som lever i kyrkans liv. I stället för en förlossningsjournal kommer det i Johannesprologen en filosofisk utläggning i diktform om Jesu födelse och tillvarons villkor, säger han.

– Johannes­evangliet kommer från en krets som har tänkt mycket.

Att evangelistens språk är poetiskt och rikt på symboler gör det tacksamt, det ger många möjligheter till att själv tänka vidare och reflektera över sin egen situation, säger Mikael Mogren.

– Tacksamt, och farligt, farligt. Johannes ställer ljus mot mörker, till exempel. Jag har teologkompisar som ställer den relevanta frågan om det är dem han pratar om när han skriver om mörkret, eftersom de har mörk hy. Det viktiga är att inte låsa bilderna för hårt. Och att läsa olika bibelböcker, också sådant som är krångligt och motsägelsefullt.