Eftertanke. Den är inte enkel; bilden av herden som leder sina får. Den kontrasterar mot den myndiga människans önskan att välja sin egen väg. I en kultur där slaget om framtiden står vid det för var och en unika, och i en tid som hyllar och värnar det personligt präglade, bjuder bilden av herden och fåren motstånd.
Den självständiga låter sig ogärna ledas och vem vill föresten liknas vid ett får som bräker tillsammans med andra får. Hellre då strosa över markerna efter eget huvud. I full frihet ströva än hit och än dit eller fokuserat ta sikte på målet för det som kan förverkliga min längtan och mina drömmar.
I alla fall så länge som vi vet att ”de våra” finns tillgängliga ett stycke bort. Tillgängliga för delande av upplevelser från strövtågen över hedarna. Delande av vad jag lärt och vad jag sett när jag tittat ut ur just mina två ögon. Flera av oss som inte längre har våra föräldrar i livet kan konstatera, att vi har det gemensamt, att med dem försvann en unik möjlighet till delande av liv som är mycket svår att ersätta.
Vem är jag utan min flock, och vem skulle jag vara utan min grupp? När bomberna exploderade i Bryssel, svämmade Facebook över av markeringar från dem som var på plats och i säkerhet. Förklaringen är enkel; på gott och ont hör vi ihop med dem vi lever närmast.
Vi vill stilla oron hos nära och kära. Vi vill bekräfta relationen genom att säga, det är ok och vi är ok! Vi vill vara så pass fria att vi kan ta våra turer och vi går gärna på utflykt. Men sen vill vi komma hem och bli nyfiket och öppet mottagna.
Den utveckling vi ser i Europa just nu är försök att så hat mellan människor och grupper och risken är stor att rädslan får fäste. Vi är i ett kritiskt skede och behöver fråga oss själva: Hur vill vi se på och tala om varandra? Vilka svepande generaliseringar kan vi avstå ifrån att förstärka?
Just nu är faran mindre att vi värnar vår individuella självständighet och större att vi sluter oss inom vår grupp, vår flock, vår hjord om man så vill. Går vi vidare längs den vägen spelar vi terrorn i händerna och gemenskapen mellan människor försvagas.
I helgens evangelietext ger oss Jesus ett perspektiv som vi mer än någonsin behöver hålla levande i våra gemenskaper. Han säger: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda och det ska bli en hjord.
Det finns alltid någon som är den andre, och några som är de andra. Och just för att det förhåller sig så behövs det perspektiv som Jesus formulerar, en inkluderande hållning och blick för den andre – och en herde som när det behövs går in och bryter inkrökthet och manar till möten som berikar och berör. Det sämsta som skulle kunna hända är att vi får en utveckling där vi sluter om oss; Jesus är tydlig, det ska bli en hjord och en herde.
Det är viktigare än någonsin att vi oförtrutet fortsätter att väva den väv som är vårt ”vi”, som visserligen är bräcklig men som är helt avgörande också för vår egen framtid. Att sträcka sig bortom hinder som vi själva har satt upp och att tänka in och inlemma också det jag inte känner igen som mitt eget är inte bara en fråga om att handla rätt, i moralisk mening. Att väva ett ”vi” är vår enda möjlighet att garantera säkerhet och trygghet på sikt.
Den är inte enkel; bilden av herden som leder sina får. Men frågan är var vi hade varit utan. Den gode herden värnar gemenskapen ingen kan leva utan och utmanar den att omfatta fler på samma gång. En enda hjord på denna vår enda jord.
Ann Aldén
församlingsherde i Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR