Ditt ja behövs när Gud vill sända dig

Enligt en undersökning som ekot har gjort oroar vi oss just nu allra mest för våldet och kriminaliteten. Om vi har skäl att känna så, eller inte, förtäljer inte historien. Men visst är det begripligt att vi upplever det så just nu. De mornar vi vaknar till nyheter, utan att någon eller några, någonstans i Sverige har skjutits till döds eller skadats, är lätt räknade.

Våldsdåden har blivit regel snarare än undantag och den utmaning som det eskalerande våldet ställer oss inför är massiv. Allmänhet och myndighet; alla finns vi i ett sammanhang som är större än att någon av oss på egen hand kan famna och hantera helheten. Det finns ingen makt stark nog att ensam förändra världen. Alla institutioner, individer och stater är placerade i ett sammanhang vars parametrar är antingen okända eller bortom de berördas kontroll - eller, vilket är vanligast, både ock, för att tala med Bauman.

I kommande söndags evangelietext möter en Gud som går fram med väldig kraft. En Gud som störtar härskare från deras troner. Som gör mäktiga verk med sin arm och som skingrar dem som har övermodiga planer.

Bilden av den Gud som Maria målar upp slinter mot en gråmulen kväll i en av Malmös utkanter då en ung kille skjuts till döds efter träningen när han står och väntar på bussen. Guds mäktiga verk ter sig avlägsna när en handgranat kastas in i ett radhus i Göteborg, där en familj precis har släckt ljuset och lagt sig för att sova.

Allt oftare i mötet med evangeliernas berättelser slår det mig att Guds handlande följer en egen logik. En människa väljs ut, ställs inför ett uppdrag, ofta med en förväntan som vida överstiger vad hon tror sig förmögen att klara av.

Och innan hon vet ordet av är hon indragen i en rörelse som växer. Ett vandrande folk som visserligen går långa sträckor i öknen men som är burna av mening som mål. Och som får uppleva att en visserligen liten, men dock insats, gjorde skillnad. Ett ja sätter allt i rörelse. Gud blir människa och hoppet om en annan värld blir levande och möjlig.

Guds logik har det gemensamt med droppen som urholkar stenen att den många gånger är en liten rörelse som växer i betydelse och med tiden får en sådan kraft att historien får en annan och livsbejakande riktning. Långsamma processer eller tvära. Hela tiden inte jag, utan Gud i mig.

Vi som läser om bebådelsen idag kan se Marias ja i ett större sammanhang. Hennes ja har en historia och finns inbäddad i hoppet om en framtid. Men där och då, en ung flicka i ett ockuperat land, gravid och till synes ensam.

Inte mycket skulle tala för henne i dag och förmodligen inte mer där och då. Ändå, var hade vi varit utan henne? Hennes mod och hennes lika naiva som oförstörda ja! Ett ja som banade väg för liv och hopp, ett ja som banade väg för Jesus.

Det finns en logik i Guds handlande och det är kanske den vi just nu behöver lita på och leva i. Kan det vara så att oron vi känner är Guds väg till dig och mig, i ett land ockuperat av rädslan för våldet som sprider sig och kriminaliteten som blir allt mer raffinerad. En människa väljs ut, idag du och i morgon jag, Gud ställer en öppen men uppfodrande fråga, vem ska jag sända?

Oron vi känner inpå bara skinnet ställer oss inför ett uppdrag, och som så många gånger förr är förväntan oändligt mycket större är den förmåga som vi ser i oss själva.

Två bokstäver ska till; ett ja behöver sägas. Jag är Herrens tjänarinna. Och på mindre än en sekund är vi ser vi delar av en rörelse som växer. Ett vandrande folk, som visserligen måste gå långa sträckor i öknen, men som bärs av en visshet om vart vi är på väg.

Vägen har ett namn och resan har ett mål. Gud gör mäktiga verk med sin arm.

Ann Aldén
kyrkoherde i Jönköping