En Luther för den stora glömskans tid

Carl Axel Aurelius bor numera mitt i centrala Malmö och på lämpligt gångavstånd till stationen och tågen över sundet som på 16 minuter tar honom till Köpen­hamn. Där är han adjungerad professor i kyrkohistoria vid Köpen­hamns universitet och fortsätter sin karriär som internationellt välkänd teolog och auktoritet inom Luther­forskningen.

Så vem kan vara mer lämplig att intervjua inför ett år som kommer att präglas av reformationsjubileum och Lutherfirande? Frågan är dock vilken Luther vi kommer att uppmärksamma.

För det finns flera. Varje tid har sin egen Lutherbild. På 1600-talet sågs Luther som ett redskap för Guds försyn, på 1800-talet som en historisk hjälte. Den bilden bleknade bort och under 1900-talet lyftes Luther i stället fram som en profet och tolk för evangeliet – en bild som var ekumeniskt användbar.

Men det blir varken hjälten eller profeten som lyfts fram under jubileumsåret 2017.

– Luther som person har inte spelat någon större roll under tidens gång. Däremot har Luthers arv spelat en väldigt stor roll. Vi gör som Luther, säger Carl Axel Aurelius

– Det typiskt svenska är att man från början har en viss distans till personen Luther. Men att göra det lutherska är viktigt. Och det är att översätta Bibeln, skriva psalmer, göra om gudstjänsten så att det blir tydligt hur nåden delas ut i församlingen i ord och sakrament. Allt detta är genomlutherskt.

Eftersom vi inte kan särskilt mycket om Luther kan vi odla en del myter i stället. Vem har inte hört talesättet att ha Luther sittande på axeln och andra konstigheter?

– Det är ju mera Kants plikt­etik än Luther. Men genom att man vet för lite om Luther så kan man säga vad som helst om honom.

Det är pietisterna som först lyfter fram Luther som person. De fokuserar på Luthers upplevelse och reformatoriska genombrott som de tar till intäkt för att han är som andra pietister – pånyttfödd. Han ses som en trosfrände med den pånyttföddes auktoritet. De hänvisar till Luthers förord till Romarbrevet och de förstår sig själva som lutheraner.

Senare sveper en annan våg in från Norrland. Det är Luther­läsarna som ger ut Luthers skrifter för att läsas. De är inte intresserade av hans person men av hans teologi och förkunnelse.

– Så vi har nog alltid haft en viss distans till personen Luther i det här landet, konstaterar Carl Axel Aurelius.

Skulle Luther ha känt igen sig i Svenska kyrkan om han kom på besök i dag?

– Om han kom till en gudstjänst i en församling, ja. Mycket av det som han strävade efter har med församlingen att göra. Han skulle känna igen sig i förkunnelsen och i psalmsången som får sin renässans i och med Luther. Syftet med att skriva psalmer är att Guds ord ska förbli bland folket också genom sången. Man ska sjunga in evangeliet. Det är ett adelsmärke för vår kyrka.

Han skulle också känna igen sig i nattvardsfirandet, kanske mer i dag än för 50 år sedan, menar Carl Axel Aurelius.

– Det var självklart för honom med söndaglig mässa. Det är den axel kring vilket allt kyrkoliv rör sig. Det är det riktigt viktiga för honom.

Att ha församlingen så starkt i fokus gör att Luther översätter Nya testamentet snabbt. Det tar honom bara tre månader och målet är att det ska användas i gudstjänsten. Böcker hade inte folk råd med om man inte tillhörde en klass för sig. Men folket måste få höra evangeliet och Guds ord på sitt eget språk.

Samtidigt är min fråga om hur luthersk Svenska kyrkan är i dag felställd, menar Carl Axel Aurelius, eftersom den förutsätter nationalstaternas framväxt. Han talar hellre om lokala församlingar eftersom det är där som kyrkan går i dagen. Luther använder sällan ordet kyrka och försöker undvika det även om det är svårt. Han talar hellre om kristenheten eftersom kyrkan är en.

– Kristenheten eller Kristi folk har sina särskilda kännetecken som blir synliga i det lokala gudstjänstfirandet. När Luther ska beskriva detta tar han sin utgångspunkt i en stackars förtvivlad och förvirrad människa som kommer och frågar var han kan finna ett heligt kristet folk?

Vad svarar då Luther? Jo, han pekar på det som är kyrkans sju speciella kännetecken: ”Där du hör ordet förkunnas, där du ser barn som bärs fram till dopet och döps i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn och dopbekännelsen ljuder. Där man är samlad till måltid, bröd och vin, och instiftelseorden ljuder. Där vigningarna sker genom handpåläggningen och bön, där människor vänder sig till Gud i bön och sång och där bikten och själavården utövas.

– Det sjunde tecknet är korsets tecken. Dessa sju är tecknen ”efter första tavlan”, säger Luther, och syftar på Mose båda tavlor. Därutöver finns det tecken efter den andra tavlan, det vill säga kärlekens alla gärningar i nästans tjänst.

Därför måste i varje tid frågan ställas om tecknen är så tydliga att en ”fattig”, förvirrad och förtvivlad människa kan hitta in i församlingen.

– Att vara kristen på egen hand är svårt och inte särskilt lutherskt.

Här ställs ensamkristendom mot gemenskapskristendom. Tron är inte en egen individuell tro utan församlingens och kyrkans tro. Det är viktigt, inte minst i tider av ångest och anfäktelse, menar Carl Axel Aurelius, som med Luther visar att man kan ”gå in under kyrkans tro som under ett tak när det regnar. När Gud tittar ner så ser Gud bara tro”.

– Om man vill göra något riktigt lutherskt i dag så ska man inte spela med i det som i och för sig utmärker vår tid: att ensam är stark. Det är inte sant. Visst kan det finnas en massa förtryckande beroendeförhållanden som man verkligen ska motverka. Men man ska nog vara glad över att vår tillvaro består av bidrag från människor runt omkring oss som bygger våra liv och våra liv tillsammans. Kyrkan ska därför inte spela med i att det handlar om var och en för sig.

– Det är inte minst genom det vi får, som vi är dem vi är. Livet är konstruerat så.

Att vitalisera församlingslivet är därför a och o, säger Carl Axel Aurelius, som menar att vår tid är väldigt lik Luthers. Vi lever i en brytningstid precis som han gjorde.

Hur eländigt ställt det var med kunskapen om kristen tro kan man läsa om i Luthers förord till Lilla katekesen – som numera inte alltid finns med. Det är skrivet efter att Luther med följe varit ute på visitation i kurfurstendömet Sachsen och chocken är fullständig.

Så här skrev han, med ett lutherskt språkbruk som inte är så mycket av lagom:

”Hjälp gode Gud viket elände jag har fått se. Gemene man vet ingenting alls om den kristna läran, i synnerhet i byarna. Tyvärr är många kyrkoherdar helt oförmögna och odugliga att undervisa och ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och gå till nattvarden fastän de inte kan Fader Vår, trosbekännelsen eller tio Guds bud. Men de lever som de kära kreaturen och de oförnuftiga svinen. Där på sina håll evangeliet förkunnas har de lärt sig att mästerligt missbruka friheten.

Ni biskopar, hur ska ni kunna stå till svars inför Kristus för att ni lämnat folket vind för våg och inte för ett ögonblick följt ert ämbete? Måtte ni inte bli straffade därför.”

Ord och inga visor. Så illa var det där och då. Men hur är det här och nu? Carl Axel Aurelius anser – för att tala med Lars Ahlin – att vi är drabbade av den stora glömskan. Vi har förlorat våra kristna berättelser, bilder, sånger och böner. Vi har förlorat ett kristet språk och därmed tolkningsnycklar. Associationerna till bibelberättelserna uteblir när vi ska möta konstens och litteraturens världar. Vi är fattigare.

– Vi har ingenting som vi kan ”by heart” och som kan hjälpa oss i situationer när vi ska tolka både glädje och sorg. Som kan hjälpa oss att tyda livet och finna mening i tillvaron. Hålla ondskan i schack och hjälpa oss att bevara vårt livsmod. Då har vi inte ord. Då är vi inte rustade.

Eller, fortsätter han, för att tala med Erik Gustaf Geijer i dikten Den lilla kolargossen: ”Den rätt kan bedja sitt Fader Vår, han rädes varken fan eller trollen.”

– Men om man inte kan Fader Vår, vad gör man då?

Frågan får hänga i luften. För den stora glömskan har sällskap av att allt fragmentiseras i den tid som är vår.

Vad är räddningen? Kanske är det konstnärlig kunskap som kan få saker och ting att hänga ihop, tänker Carl Axel Aurelius och lyfter återigen fram gudstjänsten och det drama som faktiskt spelas upp där, gång efter gång. Där man är välkommen att träda in med sitt liv och läsa det i ljuset av vad där sker.

– Fragmenteringen av kunskapen och den stora glömskan gör att vi borde göra som Luther. Åstadkomma en dopundervisning och se till att prästerna är skickade för det.

Då hamnar man genast i frågan om dagens prästutbildning. Carl Axel Aurelius skulle gärna se en annorlunda modell, där banden mellan den enskilda studenten och stiftet knyts fastare, så att den som sedan vigs verkligen har tillägnat sig de kunskaper och färdigheter som kommer att fordras.

– I alla evangeliska kyrkor som jag känner till ingår det alltid kurser i bekännelsen. Vi är ju en bekännelsekyrka och har en bekännelse som vi ska vara stolta över. Bekännelseskrifterna är inte vår glädje. Men de är där för att skydda och förklara det som är vår glädje – mötet med levande Gud i gudstjänsten. De artikulerar, förklarar och försvarar det som görs när församlingen är samlad till gudstjänst, där nåden delas ut och tas emot i tacksamhet. Gudstjänsten är rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron i funktion.

Han vill också se en mera själavårdande ansats i församlingarna och har skissat på vad han kallar en församlingspastoral som bjuder in till ett sätt att tänka teologiskt om församlingslivets utveckling och där bikt och själavård är självklara.

– Hela reformationen med avlats-kritiken är i grunden en själavårdande sak. Luther reagerar därför att folk far illa. Om man tappar bort det, tappar man bort väldigt mycket.

– Om vi är världens mest ensamma folk, då måste vi ha en gemenskap att bjuda in till. Och det har vi ju. Men det kräver ett utbildat prästerskap som är väl förankrat i kyrkans tro och lära och som finns till hands. Om vi rannsakar oss ser vi att det är ett av kyrkans kännetecken som vi har försummat, säger Carl Axel Aurelius som när vi träffas är inne i slutfasen av en ny Lutherbiografi som han skriver tillsammans med en dansk kollega.

– Det blir en kyrkohistoriskt upplagd bok. Och den blir annorlunda. Genom att vi har nyöversatt ett flertal Lutherbrev från latinet och tyskan kommer man Luther inpå livet. Breven gör oss ”samtida” med Luther och visar vilka förhoppningar och farhågor han hade och vi kan se honom i lite olika roller som professor, präst, pappa, son och make.

– Jag tror att man kommer honom väldigt nära. Biografin kommer också ge utrymme för hans teologi.

Förhoppningsvis blir det innehållet i den boken som ger oss Lutherbilden för 2017.