Från plåster till protest

Vems vigningslöften är radikalast – prästens eller diakonens? Och i vilken mån är de möjliga att uppfylla?

Erik Lundström, diakonassistent i Vaksala församling utanför Uppsala, har svaren.

– Om man i en kungabröllopsliknande ceremoni lovar Gud och hela församlingen att vara visselblåsare men sedan inte får vara det – då blir det oerhört tungt att bära.

”Kungabröllopsliknande ceremoni” är Lundströms beskrivning av diakonvigningen.

Den profetiska diakonin tar plats. Efter något decennium som term på den kyrkliga ordlistan är den i dag ett vedertaget ideal, stöttat av biskoparna och stora delar av det kyrkliga etablissemanget. Bakgrunden är ökade klyftor och ett individualiserat samhälle, liksom en tidsanda som gjort den enskilde systemkritikern gångbar.

– Det var mer kontroversiellt när det kom. Att gå från ett allmänt socialt engagemang till politiska uttalanden var känsligt. Men i samband med att visselblåsarbegreppet blivit så gängse har också laddningen kring termen profetisk diakoni avtagit.

Ändå väcker det reaktioner. Det hör delvis till sakens natur. Profetisk diakoni är i grunden en maktkritik som handlar om att stå på den utsattas sida och ge röst åt den som ingen har. Den diakoni som inte utmanar är inte profetisk.

Men den är också kontroversiell ur ett annat perspektiv, som illustrerar kyrkans strukturer och som ibland omöjliggör att den alls blir verklighet trots att den förespråkas från högsta ort.

Erik Lundström visade 2014 i sin masteruppsats hur den profetiska diakonin har mycket starkt stöd bland landets diakoner samtidigt som de inte sällan motarbetas av sin närmsta chef, det vill säga kyrkoherden.

Nu skriver han på en vetenskaplig artikel, ”The gender order of profetic diaconia”, som kommer att publiceras nästa år. Där synar han hur denna konflikt väldigt tydligt grundar sig på en bestämd faktor, nämligen kön.

– Kvinnorna blåser i pipan. Männen stoppar. 2012 var nio av tio diakoner kvinnor och tre av fyra kyrkoherdar män. Det är 90 procent kvinnor mot 75 procent män. Det finns en könsmaktsordning i hela den här diskussionen som inte går att blunda för.

Profetisk diakoni är inte bara en angelägenhet för den närmast berörda yrkesgruppen. Den tar sig också uttryck i form av biskopar som skriver debattinlägg, kyrkklockor som ringer mot nazister, och medarbetare som begår civil olydnad. Profetisk diakoni är en metod som rymmer allt från uttalanden till handlingar. Förespråkarna har de gammaltestamentliga profeterna som förebild och argument.

I kritikernas ögon är den profetiska diakonin tvärtom ett konstruerat begrepp som används bara för att kyrkan ska få vara politisk. Ett ideal man i sin tur underkänner.

Erik Lundström är något road av resonemanget.

– Att kritisera kyrkan för att vara politisk är i sig ett politiskt uttalande.

När den profetiska diakonin kritiseras sker det från höger. Hur skulle en kritik från vänsterperspektiv se ut?

– Bra fråga! Den skulle handla om att det kan bli för individinriktat. Genom profetisk diakoni får man en advokat i diakonen. Då kan det bli en orättvisa om man inte hittar sin diakon, det kan finnas ett godtycke i vem som får diakonens tjänster.

Den mest aktuella kritiken i nuläget, och som av olika anledningar skulle kunna komma från såväl höger som vänster, handlar istället om risken för att den profetiska diakonin stannar vid en läpparnas bekännelse. För en språkburen institution som kyrkan är det lätt att förvandlas till en citatmaskin.

– Det är lätt att tro att man är hemma bara för att man säger saker som låter som profetisk diakoni. Man tror att det räcker, men det gör det inte.

Profetisk diakoni är mer krävande än annan församlingsverksamhet, menar Erik Lundström. För att inte stanna vid tomma ord bör den profetiska diakonin skrivas in i församlingsinstruktionen. Man kan också göra en konkret checklista: Vilka människor möter vi i våra lokaler under en vecka? Svaret kan säga något om hur relevant man är. Andra frågor kan handla om huruvida det talas om samhällsnyheter i arbetslaget, om anställda ges möjlighet att vara med i nätverk där man agerar för utsatta.

En av de mest påtagliga frågorna för det diakonala arbetet just nu är flyktingsituationen. Det är väl känt långt utanför kyrkans kretsar hur församlingarna ända sedan förra hösten gjort enorma insatser för asylmottagandet. Från kyrkan centralt formuleras också starkt offentligt engagemang för de nyanlända och för asylrätten. Grundhållningen är given: ”Vi ska vara öppna och ta emot”.

Samtidigt knackar följdfrågorna på dörren. Ska vi ha helt öppna gränser? Ska vi ha socialt försörjningsansvar för de nyanlända?

I vilken mån rymmer den profetiska diakonin problematisering?

– Om den profetiska diakonin ska vara trovärdig måste den kunna besvaras, kritiseras och granskas. Att ägna sig åt profetisk diakoni kräver också att man är självkritisk.

Är det så att kyrkan måste välja mellan att anklagas för att vara politisk eller att vara tandlös?

– Det har jag inget svar på. Där-emot vet jag att profetisk diakoni alltid kommer väcka känslor.