Hoppets teologi lever i Lund

För drygt tio år sedan disputerade Jayne Svenungsson på en uppmärksammad avhandling om Guds återkomst. Nu har hon själv återkommit till Lunds universitet, där hon studerade och doktorerade. Nu som professor i både systematisk teologi och religionsfilosofi.

Hon börjar bli varm i kläderna och den nya rollen som professor vid CTR, centrum för teologi och religionsvetenskap, efter ett halvt år på posten. Visserligen fortfarande tjänstledig från THS, teologiska högskolan i Stockholm, men Lund kan nog räkna med att hon kommit för att stanna. Jayne Svenungsson är nämligen en teolog med internationellt gott rykte och det är en fjäder i hatten för universitetet och CTR att ha henne som professor.

Om uppdraget är hedrande är det också ansvarstyngt eftersom det är två stora forskningsämnen som ska bäras upp av hennes professur.

– Samtidigt är det skräddarsytt för min profil, säger Jayne Svenungsson. Det är en fantastisk kombination, eftersom min forskning ligger i tvärsnittet mellan religionsfilosofi och systematisk teologi.

– Det är också mycket roligt att komma tillbaka till ett stort universitet, även om det är mycket som är annorlunda mot att vara verksam vid en liten högskola. Som akademiker är det viktigt att man rör på sig, både som forskare och lärare men också för institutionens skull.

För egen del håller hon på att avsluta ett större forskningsprojekt där hon ingår tillsammans med historiker och filosofer. Frågor som avhandlas i projektet handlar om politisk filosofi, messianism, hoppet och eskatologi och för sin insats där med boken Den gudomliga historien (Glänta produktion)har hon också fått pris.

– Det är mina hjärtefrågor som jag brinner för, säger hon.

Efter de politiskt radikala åren under 1970-80-talen vände skutan också för teologin i snäv mening. Den avpolitiserades under 1990-talet och vände sig mer inåt genom ikonteologi, mystik och pilgrimsvandringar. Nu är det en återkomst för frågorna om hoppet, utopier, framtida visioner och teologins koppling till det politiska som lockar teologerna.

– Där sker väldigt mycket spännande, speciellt på det internationella området. Och det är filo­soferna som upptäckt radikaliteten som finns i teologin.

– Inom sekulär politisk filosofi har det under senaste decenniet funnits ett otroligt intresse för det bibliska arvets radikalitet och potentialer. Nu börjar det komma tillbaka till teologin, och det ser man väldigt starkt i internationell teologi och vad studenter är intresserade av.

Men det har också med världsläget att göra, där klyftorna växer lavinartat och flyktingsituationen fyller media.

– Unga studenter är väldigt medvetna om hur världen ser ut och då blir det andra saker de frågar efter inom teologin och vad som sedan är teologins svar.

Tankegods från 68-rörelsen kommer tillbaka, inte minst marxismen som var omöjlig under åren efter Berlinmurens fall då den mest var förknippad med förtryck och totalitära stater. Men under 2000-talet är det många politiska filosofer som är öppna, post-kritiska marxister, men som inte vurmar för Sovjet eller Mao.

– Jag skulle inte våga spekulera i om det skulle kunna bli en ny våg och studentrörelse motsvarande 68. Men generellt sett finns det ett större intresse och en större politisk medvetenhet, samhällskritik och genuskritik än vad jag tror att vi hade som var formade av 1980-talet.

Samtidigt finns det också en annan tydlig trend inom senare decenniers teologi, säger Jayne Svenungsson, och det är att man har förstärkt kopplingen mellan teologi och kyrka.

– En hel del av den europeiska och nordamerikanska 1900-talsteologin har lidit av nästan en beröringsskräck för levande religion. Men nu återvänder och bejakar teologin en stark koppling till en levande kyrka.

Teologin är därför mera medveten om sin egen kroppslighet och sin koppling till kyrkan. Här lyfter hon fram teologen och professorskollegan Ola Sigurdson, som har fångat upp de politisk-filosofiska strömningarna och kopplat dem till kyrkan som levande praktik.

– Kyrkan blir en synlig aktör i samhället. Inte så att den ska bli partipolitisk, det är kanske det som skrämmer svenskarna.

I stället handlar det om att återerövra politiken i en mer ursprunglig mening, där kyrkan är en kropp som artikulerar vissa ideal som i vid mening är politiska.

Det kan handla om att kyrkan går på tvärs mot vad som är det allmänna samhällsklimatet, eller markerar en annan syn på åldrandet eller kroppen. Att kyrkan står för och lever andra ideal där påskupproret är ett exempel, ett annat är engagemanget för migranter.

– Människor har inte problem med att man lever och gestaltar vissa ideal.

Inom den nationella och internationella teologin talas mycket om hoppet. Men det är en fråga som angår och engagerar också de sekulära filosoferna. Att påstå att människor som inte har en horisont bortom detta livet, en religiös tro, inte skulle kunna ha hopp är förmätet, menar hon.

– Så är det naturligtvis inte. Men det som jag tror många politiska tänkare attraheras av i det teologiska är hoppets struktur, hur den gestaltas i den profetiska litteraturen, i det bibliska arvet med hoppet om en kommande rättvisa, en kommande befrielse.

Den messianska strukturen, ”nästa år i Jerusalem”, är att leva i hoppet om en kommande rättvisa. Här förenas judendom och kristendom. Och i hoppet om att det kunde vara bättre än vad det är nu får man också kraft att förändra och ifrågasätta sin rådande situation.

– Största faran för vår kultur i dag är när människor förlorar det hoppet. Förlorar man förväntans horisont så tror jag att människan är väldigt illa ute.

– Här kan kyrkan vara en förvaltare av hoppet, våga tro att det mot alla odds går att förändra.

Teologer som studenterna nu läser och diskuterar är namn som varit med länge på arenan. Det är Elizabeth Schüssler Fiorenza, och Jürgen Moltmann, som är i nittioårsåldern och som fortfarande föreläser. Johann Baptist Metz är en tredje teolog som tillsammans med de övriga är still going strong, som skriver och är produktiv.

– Skulle jag välja en hoppets teolog som jag läser och läser om, tycker jag det är få som slår Moltmann i formuleringskonst. Han har bevarat sin röst genom alla decennier men kan samtidigt lyssna in de nya problem som kommer upp på agendan.

Hon säger att Moltmanns sätt att arbeta är exemplariskt. Han visar hur man som en god teolog bör arbeta i kontinuitet med traditionen, sina egna övertygelser och förmågan att lyssna in sin samtid.

– Nu är det en tid av nyläsning av dessa teologer från 1960-70-talen. Man ska vara försiktig med att tro att sanningen ligger på den senaste fronten och hos de yngsta teologerna som är de ledande nu. Det är lite som att spana efter modetrender.

Feministteologin går också mot en renässans. En klassiker är Valerie Saivings, som i början av 1960-talet skrev en artikel om hur syndaläran tenderat att stämpla kvinnor på ett annat sätt än män i den kristna traditionen. Artikeln blev startskottet för mycket av den feministiska teologin och har ingått i en kurs under våren.

Men de klassiska teologiska frågorna, som exempelvis frågan om synden, fångar också studenternas intresse och det skrivs avhandling i ämnet.

Läget är alltså gott på CTR, men självfallet finns det sådant som oroar professor Svenungsson och det är de tuffa ekonomiska regler som gäller för utbildningarna i teologi och religionsvetenskap.

– Vi är bakbundna av att hela tiden ge kurser som är ekonomiskt lönsamma. Det är svårbegripligt att man från statsmaktens sida inte lägger in utbildningar som ger stor kunskap och kompetens om religionerna, kristendom, judendom och islam, inte minst efter terrorattackerna och händelserna i Paris och Köpenhamn.

– Det är ytterst olyckligt att det som skärs ner är kurser i islamologi och judaistik i en situation när vi behöver det mer än någonsin, säger Jayne Svenungsson som vill att teologin ska vara konstruktiv, kritisk och självkritisk.