Eftertanke. Det tar emot att både förlåta och be om förlåtelse. Men båda delar har djup betydelse för våra liv och relationer, skriver Mikael Löwegren.
1962 skrev författaren och regissören Lars Görling sin roman 491, skandalomsusad några år senare genom Vilgot Sjömans filmatisering. Biografcensuren totalförbjöd först och släppte sedan filmen, efter att ha klippt bort ett antal sexscener.
Görling dog ung och tillhör de orättvist bortglömda i svensk litteratur. Att avfärda hans roman som pornografi hade upprört honom. Han ville tala moral, ansvar och skuld. Boken hoppades han skulle vara en ”spark i magen och en träklubba i skallen på myndigheterna”.
Titeln hämtade Görling från helgens evangelium. På Petrus fråga hur ofta han ska förlåta en medmänniska svarar Jesus: ”Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.” Det vill säga 490. Hur många gånger kan en människa få falla och resa sig? Och vad händer när man passerar den siffran och inte kan förvänta mer förlåtelse?
I den översättning som vi nu har lyder Jesusorden ”Inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger”. Den som vill skriva en ny roman i Görlings anda får ge den namnet 78… Vilket förstås vore att missförstå hela poängen. Det handlar inte om matematik utan om en attityd: att vara beredd att förlåta om och om och om igen.
Man kan nästan höra tröttheten i Petrus röst. Han hade så ofta hört sin Mästare tala om förlåtelsens nödvändighet. Gång på gång hade Jesus med sina handlingar betonat behovet av att visa barmhärtighet.
I den bön som Petrus fått lära sig av honom fanns ju också de utmanande orden ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Det är inte särskilt konstigt att Petrus till slut frågar: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”
Jesus svarar med att symboliskt mångdubbla antalet. Sedan ger han en nyckel som öppnar upp hela frågan. Som så ofta sker det i form av en berättelse. Liknelsen handlar om en tjänare som är skyldig kungen en enorm summa pengar – flera årslöner – som han får efterskänkt. När han strax därefter stöter ihop med en medtjänare som i sin tur är skyldig honom en struntsumma visar han dock ingen nåd. När kungen får höra det reagerar han kraftigt: ”Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?”
Åhöraren förväntas nog reagera med samma kraft. Den som mött barmhärtighet utmanas så att i sin tur visa barmhärtighet. Jesus vet att ingen mänsklig gemenskap kan fungera i längden utan förlåtelse. Eftersom vi är syndare kommer vi ständigt att behöva reparera skadade och söndriga relationer.
Att ta ansvar för sitt eget handlande och utan förbehåll be om förlåtelse tar emot. Ännu svårare är det att själv förlåta när man blivit illa sårad och sviken. Kanske kan vi se på Jesu berättelse från andra hållet: om jag först fått erfara att jag själv är en älskad och förlåten syndare kan jag lättare förlåta andra. När vi söndag efter söndag påminnas om detta i mässans syndabekännelse kan det alltså vara oss till stor hjälp.
En återupptäckt därtill av den personliga bikten skulle kunna få stora konsekvenser för våra liv, relationer och sociala sammanhang. Inte som en religiös plikt utan som ett sätt att hantera livets utmaningar. Bikt är ett Herrens redskap som befriar och förvandlar.
För Gud finns inga gränser, han tröttnar aldrig på att förlåta oss. När vi i vår tur förmår förlåta avspeglar vi Faderns barmhärtighet i världen.
Miakel Löwegren
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR