Jag anar evangeliets innersta men får inte fatt på det

”… och lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste” (Lukas-evangeliet 22:24–27).

Det är en måltid och det är den sista kvällen. De sitter i en sal på övre våningen, i en liten gränd i Jerusalem. Det är någonting med atmosfären som de inte riktigt kan förstå och omfatta, och nu är maten slut och ljusen flackar, någon reser sig upp för att gå.

Ofta är det då, då vi skall bryta upp, som de viktigaste samtalen blir av. I hallen, med stövlarna på, vi samlar ihop våra grejer. Vid diskbaljan eller på tunnelbanan, när vi tror att det är över. Jo, förresten, bara en sak till, mamma var ju alkoholist. Jaha, eller du en sista grej, jag förlorade också min man när jag var ungefär som du.

När vi tror att det är över – att allt är sagt – det är ofta då det viktigaste sägs.

Jag tänker mig att det är ungefär så när lärjungarna trängs vid Jesus under den sista måltiden. Det är något som legat under ytan, som de inte riktigt vågat fråga om, som nu i slutskedet, i förvirringen eller förtvivlan bara måste sägas. Plötsligt undrar de i munnen på varandra, men hallå, hur blir det nu? Vem av oss ska anses vara störst?

Det är så pinsamt, det är så självupptaget. Det är som att de inte har förstått någonting av allt som han förkunnat, dessa vandringar och möten, helt unika händelser som de har varit med om. De är vuxna och hans närmaste, det är en laddad kväll då allt ställts på sin spets. Då oroar de sig – inte över honom omgiven av dödshot – utan över sin egen position.

Jesus svarar. Om han är tålmodig eller irriterad, det vet vi inte, men han gör som alltid: vänder upp och ner på perspektiven. Han hämtar till en början sina gestalter från det välbekanta, monarkin är kartan och en kung är en kung är en kung.

Sedan skiftar han till en mer, låt oss säga, relationell nivå och talar om ledaren som tjänare för att slutligen tala om en måltid. Han förflyttar sig från nation, till klassrum, till kök. Eller till platsen där de själva är just då? Och han upphöjer den som tjänar, den som springer med brickor och fat.

Denna omvända maktordning som Jesus förespråkar här och på många andra ställen i evangelierna kan användas som argument. Den kan tjäna som kritik, den kan brukas till tröst. Ett bortskämt barn som står i kö, eller ett fördrivet folk kommer att närma sig liknelsen med olika förväntningar. Och en liknelses styrka är också dess svaghet. Den rymmer alltid ett som.

Jag tänker i två spår här: Det ena handlar just om situationen. Om vikten av att vara där, just då, att inte bryta upp för tidigt. Och hur erfarenheter, känslor och önskningar som delges i stunder av uppbrott och hast, kan få en särskild tyngd.

Det andra spåret är det omkullkastade perspektivet, den radikala omordning som Jesus förespråkar. Kanske är det inte enbart en förflyttning inom skalan, utan en helt ny kategori som han vill öppna för – eller ger oss möjlighet att öppna. En kvalitet. En fantasi. Ett språk.

Lärjungarna frågar: Men, hur blir det nu, vem av oss blir störst? Och Jesus börjar tala om att stapla disk.

Varje gång jag tror mig ana evangeliets innersta, då gäckar det mig. Varje gång jag tror mig se, då vänder han sig bort.

Jag vet inte, men utan lärjungarnas enfald hade kanske inte Jesus talat alls.

Jag hör: Kom! Till köket! Här är det disk och matrester och spännande konflikter, här handlar det om att vara människa i världen, om att vara stor och liten om vartannat, det blir dumt ibland, genant och kanske farligt, roligt också och nytt och alltihopa gör vi medan vi inväntar att det allra viktigaste skall bli sagt.

Anne Sörman

präst