Nåden är ett fall mot ljuset

De lutherska stororden. Del 1 av 3. Första delen: NÅD

Det var lördag och vi var lågstadieflickor. Mamma hade tagit hem väskan med alla söndagsskolegrejer, i morgon var det hennes tur att leda. Innehållet var alltid lika lekfrämjande – flanellografbilderna, de små sångböckerna.

En docka lades i en låda. Övertäcktes med tyg:

”Av nåååd är du kommen. Nåååd skall du åter vard…”

Jag avbröts av min bästis: ”Det heter ’Av jord är du kommen’.”

Av jord?! Vad menade hon?

Trots att jag fötts in i ett sammanhang som drog en skarp gräns mellan frälst och onått folk. Trots att detta sammanhang lade stor vikt vid rätt livshållning hos de förstnämnda. Och trots att jag redan på nära håll sett hur tillvaron kunde vara nattsvart för båda sorter så fanns det en sak mitt åttaåriga jag var helt säker på: Världen var gjord av nåd.

Jag också. Nåden var så att säga existensens kärna. Den bara fanns där. Hade alltid funnits där. Den var som att andas.

Måste man göra något för att duga eller räcker det med att finnas till?

2017 års svar på den frågan är tydligt. Den senkapitalistiska prestationskulturen räknar ständigt plus och minus. Är köksön tillräckligt stor? Är jobbtiteln tillräckligt imponerande? Är kroppen tillräckligt fit? När synen på människans livssituation strippats på sina strukturella förklaringar och förvandlats till en fråga om den enskilda individens förmåga att ta ödet i egna händer, blir också allt hon gör ett moraliskt tecken. Det är våra handlingar som avgör om vi accepteras.

I denna ekonomi är vi alla på ett eller annat sätt insnärjda. Några inköpta utsläppsrätter från Naturskyddsföreningen och skulden från flygsemestern ger vika. En joggingrunda efter semlan och kaloriskammen lättar. Vår tid är som förreformationens, präglad av gärningslära och avlatshandel.

Men det finns en stor skillnad mellan då och nu. Och det är att den dömande blicken inte kommer från kyrkan utan från världen.

Visst lever ännu den efterhängsna bilden av religionen som pekfinger och skuldproducent. Men i praktiken är rollerna sedan länge ombytta. Kyrkan som möter med kravlöshet får se sig bortvald medan folket frivilligt väljer frälsningsvägar som kräver ständig avbetalning.

Är tanken på nåd ens gångbar längre?

Ett så centralt lutherskt begrepp som nåd är givetvis flitigt diskuterat i den litteratur som ges ut med anledning av reformationsjubileet. Jesper Svartvik, professor i religionsteologi, ägnar en hel bok åt saken. Förunderligt förtroende heter den, där författaren kartlägger nådens judiskkristna rötter.

Den är bland mycket annat en påminnelse om hur termen lever i dagligt tal. Som i fallet med nådegåvor, där ordet används symboliskt för att visa på talang av överjordiskt mått. Eller i idén om välgärningar mot behövande.

Vanligast är kanske ändå att ordet används för att beskriva hur någon borde straffas, men slipper. Som Svartvik konstaterar är den innebörden problematisk. Nåd blir motsatsen till rättvisa, ”nåd går före rätt”, och kan leda till en kluven gudsbild där en fordrande och vredgande Gud egentligen borde straffa, men av nåd låter bli.

Tolkningen är vanlig även i populärkulturen. På knä ber den hotade filmkaraktären sin förövare om nåd. Att erbjudas nåd är att skonas från det hemska som just var på väg att ske. Nåden är inte längre skapelsens grundton utan en kraft som momentant griper in i tillvarons i övrigt nedbrytande mönster. Tanken visar hur synen på nåden ofta är ett lackmuspapper för synen på hela livet – även långt utanför kyrkans väggar, bland människor som kanske inte ens hört ordet.

Från ett helt annat håll tar sig teologerna Patrik Hagman och Joel Halldorf an begreppet i Inte Allena. Boken går igenom Luthers tankar inom centrala områden, och nådens plats är förstås given i sammanhanget.

Hagman och Halldorf synar Luthers personliga drivkrafter. Tänk att slippa ridas av självkritik! Tänk att någon gång känna att man räcker till! De ringar in en närmast nutida personlighetstyp som i sin iver att slippa bilden av frälsningen som en domstol där människans döms utifrån sina gärningar, snärjer in sig i en ny. Den som innebär att Gud benådar människan trots att hon inte förtjänar det.

Det är som att byta gymmet mot terapisoffan i hopp om att befrias från prestationsångest, bara för att där slungas rakt in i djupet av sitt självförakt.

Författarna är kritiska mot Luthers syn på gärningar. Kan det stämma att människan inte påverkas av vad hon gör? Är nåden enbart tillgänglig som tro, som mental akt? Finns den inte i handlingar och gemenskaper?

För Luther var gärningarna avgud, vilket är lätt att instämma i om man sneglar åt 2000-talets konsumistiska livsstilsbyggande. Men om man vrider blicken åt ett annat håll och läser resonemanget i ljuset av dagens godhetsdebatt, blir Luther en av alla de högljudda röster som klassar varje form av välvilja som tom och beräknande gest. Så du ger en slant åt tiggaren? Ögontjänare!

Att göra eller inte göra, det är frågan. Nåden rör vid det stora samtalet om hur trons förvandlingsprocesser ser ut. Vid relationen mellan människa och värld.

Diskussionen om nåden kommer därför ständigt spänna mellan två poler. Å ena sidan upplevelse av att helt gratis vara en del av skapelsens inneboende godhet. Å andra sidan insikten om att denna godhet kräver mänskligt gensvar för att hållas uppe. Nåd och ansvar är intimt sammanvävda. Som Luther formulerade det: ”Gud behöver inte våra goda gärningar men vår granne gör det.”

500 år efter reformationen klingar ordet nåd urtida och känns obekvämt för den kyrka som vill slå an. Samtidigt är innebörden även för den sekulariserade ett slags självklar aha-upplevelse när den väl skildras. Ett lysande exempel på det är amerikanska Marilynne Robinsons författarskap, uttryckligen nedsänkt i föreställningen om nåd och älskat av läsare världen över.

Robinson (sedan förra våren hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet) beskriver hur nåden är både ständigt närvarande och plötsligt genombrytande. Inte som det tillfälligt goda i en grym värld, utan som det rågade måttet i en värld som redan från början är gåva.

För kalvinisten Robinson är den också intimt förknippad med gärningar. När nåden en gång är mottagen måste den ges vidare, nåden är den faktor som uppmanar oss att agera bortom vårt egenintresse.

Det är svårt att leva. Nåden gör det inte enklare. Men vad nåden gör är att introducera en ny tyngdlag. Svenska Akademiens färskaste ledamot Sara Stridsberg ägnade i vintras som seden anmodar sitt installationstal till företrädaren på stol nr 13, Gunnel Vallquist. Det var ett tal som ekade av katoliken Vallquists tro, liksom av den tänkare hon djupt formats av, nämligen Simone Weil.

”Den andliga tyngdkraften får oss att falla uppåt”, skrev Weil. För Vallquist var detta fall uppåt en levande realitet. För Stridsberg en påminnelse om människans behov av heligt fäste, hur mycket ateist hon än är.

Sådan är nådens natur. Den hindrar inte människans fall. Men den gör att hon inte längre faller ner i mörker utan in i ljus.

Böcker:

Förunderligt förtroende, Jesper Svartvik. Verbum

Inte allena, Patrik Hagman och Joel Halldorf. Libris