Jag hoppades så mycket att du skulle komma, så jag visste att du skulle komma, morfar, sa barnbarnet. Så är det med det kommande gudsriket och så är det med den stora freden, skriver Kent Wisti i veckans Eftertanke.
Gå hem, världen! Du är full!
Jag vågar nog säga att de flesta talar om världsläget som osäkert, kaotiskt och vinglandes mot det absurda. Som de där kvällarna och nätterna som inte fungerar. Missförstånden, grälen, de borttappade nycklarna och de ogenomtänkta sms:en. Den rinnande kebaben i taxin. Då det nyktra och rationella är blåsa av. Att gå hem.
Gå hem, världen! Du är full!
Min vän som också är morfar brukar ibland bistå sin dotter med livspusslet genom att hämta sitt barnbarn vid skolbussen. Alla är mycket nöjda de gånger det sker. Det bryter av, det blåser av lunket i små tillvarons hoppsasteg.
Den är dagen var inget överenskommet utan hastigt uppkommet. Det kom att bli som en överraskning för flickan att morfar väntade vid hållpatsen på väg hem.
En varm, lång kram och mitt i omfamningen säger hon att ”morfar, jag visste att du skulle komma”.
”Men hur kan du ha vetat det? Ingen har ju talat om det för dig!”
”Jag hoppades så mycket att du skulle göra det, så jag visste att du skulle komma”.
Kan vi odla ett så starkt hopp tillsammans att det växer till en trosvisshet?
Är det vad Symeon har gjort? Är det vad kyrktanten Hanna har gjort och därför kan berätta?
Gudsriket som kommer är alltid drivet av hopp och längtan men alltid utanför det förväntade.
Gå hem, världen! Du är full!
Vi väntar alla på något slags urladdning. Något som kastar om och bryter rörelsen och den spända avvaktan. Det måste inte nödvändigtvis vara en polarisering, upprustning eller väpnad konflikt.
Inte i världspolitiken, inte i den kyrkliga debatten och inte med den dumdryga kollegan. Att skramla med vapen och visa muskler är det förväntade. Det har vi gjort förr, så ligger manus och det gör världen hemsk men lite mer begriplig. Men alltid med samma resultat.
Vi kan prova det som ligger utanför det förväntade. Att odla hoppet om freden, den stora freden, till en trosvisshet och i omfamningen utbrista att jag visste att du skulle komma.
Det är bara en handfull veckor nu tills människor som kan det tar långluncher, stenkulor rullar i skolgårdens grus, ynglingar svärmar i parkerna och åldringar som glömt sitt namn reciterar Stagnelius vårhymner som en rinnande vårflod. Snödropparna, koltrastens sång från droppande stuprännor och blommor som niger och säger att nu är det vår.
Jag visste att ni skulle komma! För jag hoppades det så mycket att jag visste att det skulle bli så.
Så är det med våren. Så är det med det kommande gudsriket och så är det med freden. Den stora freden.
Gå hem, världen. Gå hem i frid som Gud har lovat!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR