Tomas Sjödin har alltid känt igen sig i Tomas Tvivlaren

I mångas ögon är han begåvad med en ovanligt stark tro. Men Tomas Sjödin skakar på huvudet, sanningen är en helt annan. Pingstpastorn och författaren som talat och skrivit om tro i ett par decennier är aktuell med en ny bok, en variation på samma tema: Den som hittar sin plats tar ingen annans (Libris).

Denna gång har han åkt till Indien för att följa lärjungen som kallas Tvivlaren i spåren, sin namne Tomas. Som egentligen heter Tomas Tvillingen. Intervjun görs på ett hotell vid Bromma flygplats, morgonen efter en kväll i Immanuelskyrkan i Stockholm där Tomas Sjödin pratat om sin nya bok. Inför 700 åhörare berättade han om sin impuls att utforska frågan: ”tänk om det är jag som är den andre tvillingbrodern, ett syskon i tvivlet?”.

– Och då ser jag i ögonen på dem som lyssnar att det sitter ganska många Tomas Tvivlaren i publiken. Människor som är besläktade med att det här med tron inte kommit lätt, konstaterar Tomas Sjödin.

Han fann något i Indien. Faktiskt samma sak som han fann ungefär samtidigt hemma i Smyrnakyrkan i Göteborg, där han numera är tillbaka på en halvtids pastorstjänst efter många år som frilans. Det han upptäckte var att tvivlet inte behöver hindra en människa från att slå ut i blom.

Lärjungen Tomas reste som missionär till Indien, grundade en kyrka och fick egna lärjungar som än i dag vittnar om honom med tacksamhet och respekt. Inte mindre än 1 054 helandemirakel ska Tomas Tvillingen ha förmedlat, berättar de indiska kristna med imponerande precision.

I Smyrnakyrkan går det mer stillsamt till, men på sitt sätt ändå mirakulöst. I kyrkans volontärarbete kommer människor till sin rätt, ibland för första gången i livet. Orsaken är att de, precis som Tomas Tvillingen gjorde i Indien, hittar sitt sammanhang. De får rätt förutsättningar för att kunna blomstra.

– Det som krävs är tre saker. Ett ”ja”, ett steg och ett sammanhang. Hur hittar man sin plats? Genom att först utkristallisera sitt ”ja”, formulera vad det är jag vill. När man gjort det krävs det att man tar ett steg i riktning mot det man vill. För jag kan gå med ett ”ja” resten av mitt liv, men om jag aldrig närmar mig det jag vill så blir det aldrig nåt. Det är därför jag tror det sitter så otroligt många outslagna blommor i vårt samhälle.

– Sen krävs det att det finns ett sammanhang som tar emot mitt bidrag och sätter in det i något större. Jag bär inte hela min dröm själv, vi:et är mycket viktigare än jag.

Tomas Sjödin är en ordets människa. Han är bra på att tänka och skicklig att formulera sig. Och han ”pratar i princip bara om tro”, enligt egen utsago. Det gissar han är en av orsakerna till att människor får intrycket att tron faller sig lätt för honom. Men den har tvärtom varit kämpig.

I tidigare böcker har han berättat om hur två av hans tre söner långsamt bröts ner av svår sjukdom och till sist dog, Karl-Petter år 2002 och Ludvig 2007.

– Jag har aldrig tvivlat på att Gud existerar. Men jag har kämpat jättemycket med tron på hurdan Gud är. Jag har haft nåt slags besvikelse på Gud, eller egentligen en besvikelse på min egen gudsbild. När ens gudsbild krossas … det går nästan inte sätta ord på smärtan i den processen.

Du har skrivit om Gud som golv, var det en gudsbild som kom fram när en annan gudsbild krossades?

– Jo, absolut. Jag insåg att jag hela mitt liv tänkt mig Gud uppåt, som nån man nådde med sina böner. Men under några år hände så mycket konstigt i våra liv. Då singlade Gud ner mellan alla lager av tro och tvivel, och till sist insåg jag att Gud snarare var ett golv under alltihop. Ett norrländskt furugolv som man både kan landa och dansa på.

Något han sent i livet har upptäckt och som han berättar om i sin nya bok är att människor kan komma till tro handlingsvägen. Från början har de kanske bara ett korn av tro, eller bara ett ”ja” till att vilja göra något för andra.

– Många kommer till det sociala arbetet i kyrkan bara för att de vill göra något meningsfullt. De har ingen kristen tro, men de gör kristen tro. De ger människor mat, de försöker lösa deras vardagliga situation. De gör Jesu handlingar och på så sätt kommer de närmare tron, säger Tomas Sjödin.

Även här är gemenskapen en nyckelfaktor. Varken tron eller tvivlet är enligt honom något soloprojekt – eller bör i alla fall inte vara det. Tron växer när man delar den med andra. När tvivlet delas växer paradoxalt också tron.

– Ganska ofta skingras tvivlen när man får prata med någon som också tvivlar, det är det som är så intressant. Vi möter någon som också känner sig ensam i den här världen, går på en liten vandring tillsammans och så blir det bättre.

Tvivlet blir till något konstruktivt när man bestämmer sig för att man inte vill vara kvar i det utan börjar gå i trons riktning. Och när man söker upp någon att prata med. Samtal leder alltid framåt, det är Tomas Sjödins erfarenhet. Även om ingen ny kunskap tillförs så har man ändå alltid förflyttat sig från den punkt man befann sig vid från början.

Det kyrkorna hittills lagt stort fokus på är att predika om tro, men Tomas Sjödin tycker sig se en förändring. Orsaken är helt enkelt att predikan inte fungerar särskilt bra. Det som sätter tron i rörelse är i stället samtal och volontärarbete. Därför ägnar sig kyrkorna allt mer åt detta.

Människor ser varandra, lyssnar på och ber för varandra, uppmuntrar varandras starka sidor. Även detta sista är en förändring i de kyrkliga sammanhang där man tidigare varit väldigt intresserad av människans svaghet och brist.

Tomas Sjödin menar att det finns en frestelse att bosätta sig i tvivlet. Att se på tvivlet som nånting lite fint och ha det som livsstil. Den inställningen är han helt emot, ”den är västerländsk och fel på alla sätt”.

– För man kan inte leva av tvivel men man kan faktiskt leva av tro. Det är med tvivlet som med lidandet, man ska aldrig söka det. Däremot måste ta det på allvar när det kommer.

När Tomas Sjödin sagt detta vill han tillägga att han vet att tvivel ibland är något man inte kan komma ur även om man skulle vilja. När livet eller tron har gått sönder, eller båda.

Att Tomas Tvillingen sägs ha förmedlat så många mirakler, vad tänker du om det? Jag kan tänka mig att många har tryckt på dig och din fru om att be om mirakler.

– Jo, så var det. Att man skulle be på ett visst sätt eller åka till en viss konferens för där fanns det någon som skulle lägga händerna på pojkarna och de skulle bli friska. Vi tolkade det som omsorg, även när den var rätt klumpig.

Det kan bli cyniskt att tala om mirakler eftersom alla barn inte blir friska även om deras föräldrar ber för dem.

– Ja, precis. Ibland säger folk att ”du kan väl inte tro på under för dina pojkar dog ju”. Jag tycker det är ett otroligt självupptaget sätt att resonera. Skulle Gud inte göra under bara för att det inte hände mig?

– Jag tror fortfarande att Jesus rör vid människor på alla sätt. Han bryr sig om oss både till kropp och själ och kan också röra vid våra krämpor. Sen att det inte händer alla, det får vi leva med. Och vi ska prata om mirakler med ett språk som gör att de som aldrig varit med om ett under inte känner att de gjort nåt fel. Man måste tala helande om helande, annars ska man vara tyst.

Tomas Sjödin är kanske helad efter sina stora förluster. Eller möjligen bara begåvad med den där starka framåtrörelsen som får honom att inte parkera i sitt tvivel.

En glad lax är han i alla fall, för dagen med en spricka i glasögonen efter att ha kramat om en kompis så hårt att brillorna flög i golvet.

Kaffet är urdrucket, bandspelaren är avstängd, klockan är slagen. Tomas Sjödin springer i väg i riktning mot Bromma Stockholm Airport, färdig att flyga.