Vi ska förvalta hoppet och vi måste göra det nu

Min gode vän kyrkoherden i Brösarp-Tranås är också en skicklig ståuppkomiker. I en av sina rutiner gick han igenom vad vi vet och förstår om Jesus. Att han var hantverkare liksom Josef kunde vi vara säkra på. Han sa ”jag kommer tillbaka” och nu har vi väntat i över två tusen år.

Som barn minns jag att jag siktade på att börja skolan. Bara jag började skolan så var jag framme. Då så att säga började mitt liv.

Efter ett par veckor i ettan siktade jag på mellanstadiet. Bara jag började i mellanstadiet, då skulle jag vara framme. Då började mitt liv.

Sedan siktade jag mot högstadiet. Gymnasiet. Bara jag gifte mig, bildade familj. Då skulle mitt liv rulla på. Sedan den där vidareutbildningen och den spännande tjänsten som skulle utlysas. Nu ställer jag siktet på att barnen flyttar hemifrån. Då börjar mitt liv. Men det tar aldrig slut. Vi är aldrig framme.

Jag har arbetat i församlingar där man hela tiden väntat på den nya kyrkoherden, att renoveringen i kyrkan skulle bli klar eller den nya kaffemaskinen skulle levereras. Då skulle gudsriket vara här och arbetet flyta på.

Men det är dags nu.

Tiderna är mörka och dagens ljusa timmar är flyktiga.

Många av oss känner och uttrycker en oro över världsläget och samtiden. Mycket är ovisst och de delar av världen som brinner förtätar mörkret.

Men det är dags nu.

Jag växte upp samma decennium som de stora rymdeposen bildsattes. Jag såg stora rymdfarkoster glida fram samtidigt med förtexterna. Planeterna som svävade i ett kallt och tyst universum. De var som små lampor i natten och när Fuglesang tappade skiftnyckeln för en handfull år sedan fanns det ingen ljustekniker där.

Ändå såg vi honom. Och någonstans där ges insikten också om alltings lyskraft. Om att den mörka och kalla rymden hela tiden är fullt genomlyst. Att ljuset finns där men att det behöver kroppar att landa på, att bäras av. Du är en sådan kropp och det är dags nu.

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Det är en fråga om hopp inför det kommande gudsriket, om insikt och tillit.

En människa med den allra minsta gnutta hopp kan inte bara uthärda allt utan även utföra storverk.

Utan hopp kan vi be siste man släcka ljuset när han går. Vi stänger ner.

Som kyrka är vi satta att förvalta hoppet. Ensamma är vi chanslösa inför missmodigheten och ängslan. Tillsammans kan vi öva modet att hoppas, vara de kroppar för varandra som ljuset i den mörka rymden slår mot och landar på, och det är dags nu.

Kent Wisti