Att avvisa oss glutenallergiker vore pastoralt oansvarigt

Celiaki. Så heter den autoimmuna sjukdom som jag och uppskattningsvis 1-2 procent av Sveriges befolkning lider av och som biskop Erik Eckerdal inte hade bemödat sig att lära sig namnet på inför sitt samtal om nattvardens materia i KT:s podd Makten och härligheten i förra veckan. Diskussionen i detta ämne har pågått på denna tidnings debattsida och i kommentarsfälten. Tyvärr verkar många vara mer intresserade av att prata om oss som lider av sjukdomen än med oss.

Att leva med celiaki är att leva med ett finger ständigt bland innehållsförteckningar. Det är att oroa sig för att det inte kommer finnas något att äta, det är att intervjua café- och restaurangpersonal och det är oro för att vara till besvär för familj, vänner och kollegor. För mig räcker det med smulor av gluten, ett protein som finns naturligt i vete, korn och råg, för att bli sjuk. Om jag blir bortbjuden på middag brukar värden fråga mig i förväg om det ena eller det andra går bra att äta, och om det finns något glutenfritt bröd jag tycker bättre om?

När jag sedan anländer berättar värden alltid att det finns ett orört, oöppnat smörpaket till mig så att jag inte ska behöva oroa mig för smulor. Så tacksam jag är för denna gästfrihet och hänsyn!

När kyrkans Herre själv bjuder in till måltid är denna hänsyn tydligen svårare. I biskop Eckerdals samtal i Makten och härligheten betonas vikten av att det finns vete i nattvardsbrödet, och att tillhandahålla bröd gjort på stärkelse från potatis, majs eller ris, ja, det är att likna vid att döpa barn i Coca cola. Ett nattvardsbord där brödet innehåller gluten innebär risker för en person med celiaki. Jag vill inte ta emot vin ur en kalk som kontaminerats med glutensmulor genom intinktion, så jag är beroende av att det finns en glutenfri oblat att tillgå så att jag kan ta emot under en gestalt. Det finns också en risk att celebranten har smulor på fingrarna eller att smulor från den stora hostian som brutits vid brödsbrytelsen har landat på de glutenfria oblaterna om dessa står på corporalen under instiftelsen. Om jag skulle vara bjuden på en middag där värden bryter en stor limpa rakt över all mat och dryck på bordet hade jag undrat om värden vill mig väl.

Biskopen nämner en oblat som är “väldigt låg-gluten”, och här lyser tyvärr okunskapen om celiaki igenom - för oss är inte “låg-gluten” ett alternativ, det är glutenfritt som gäller. EU:s gräns för glutenfritt är 20 ppm gluten, så det är viktigt att veta exakt hur “låg-gluten” det handlar om. En googling ger vid handen att det mycket riktigt finns oblater bakade på glutenfri vetestärkelse och dessa bör alltså fungera alltså för de flesta med celiaki, givet att tillverkningen skett utan risk för kontaminering. Biskopen får gärna förtydliga om denna process att tvätta bort gluten så att vetestärkelsen blir glutenfri utgör en otillbörlig anrikning av ingredienserna eller ej.

Om biskop Erik Eckerdal gör slag i saken och föreslår för biskopsmötet att förtydliga direktiven kring nattvardens materia så behöver de se realistiskt på sin egen kunskap om celiaki och andra sjukdomar och allergier och konsultera patientföreningar och specialistläkare. Sker en skärpning i Svenska kyrkan behöver kyrkoherdarna ha god vägledning i hur livsmedelssäkerhet ska garanteras för att ett kristet liv med celiaki ska vara möjligt. Nyligen slog Försvarsmakten fast att personer med celiaki inte får göra värnplikt, jag hoppas att kyrkan vill vara bättre än så: att avvisa oss vore pastoralt oförsvarligt och helst bör vi få delta fullt ut utan oro och otrygghet.

Adam Hesselbom