Jobs berättelse är ett trotsigt hopp i mörkret

Det har gått några år sedan vi började inse att allhelgona nog blivit den största kyrkhelgen, i bemärkelsen att så många människor besöker kyrkogårdar och gudstjänster denna helg. Kontrasten mellan novembermörkrets kyla och alla tända ljus blir overkligt vacker.

Förra året hade jag möjlighet att reflektera över helgen tillsammans med några biskopar från Zimbabwe, som storögt kommenterade vad de såg på några av kyrkogårdarna i Uppsala stift.

Och det var inte bara kyrkogårdarna som fascinerade. Inne i varenda kyrka fanns ljusbärare med tydliga spår av flitigt användande. Vi må ha ett av världens mest tillförlitliga elsystem i Sverige, men en del säger att vi ligger i topp när det gäller försäljning av stearinljus, varav många är just böneljus.

Märkligt tyckte våra besökare. Samtalen blev berörande på många sätt. Våra sammanhang är så olika, men inför evigheten finns också så många likheter.

Rubriken för söndagen som handlar om vårt EVIGHETSHOPP får röd understrykning i min ordbehandlare. Word förstår inte vad jag skriver, men undrar om jag vill lägga till ordet i ordlistan. Då kommer den inte att bråka mera. Jag väljer att inte lägga till det, då kanske jag fortsätter att vara uppmärksam på hur märkligt ordet är?

Det verkar ju som att detta med döden och uppståndelsen blev en oerhört jobbig fråga för de första kristna. Till en början var det kanske hallelujastämning rakt över? Döden var besegrad, Jesus skulle komma tillbaka snart och hämta hem de sina!

Men det dröjde - och till slut blev frågan akut. Några hade ju dött, hur skulle det nu gå? Detta verkar vara den akuta frågan i Paulus första brev till de kristna i Thessaloniki (kap 4).

Några år senare har Paulus funderat vidare. Lite hårt kan jag tycka att det är att kalla frågan "Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?" för enfaldig.

Men kanske lyckades han trösta i alla fall några med sitt vackra - men bitvis också svårbegripliga - resonemang? Fast alla hade nog erfarenhet av, och fascinerats över, hur ett frö blir något helt annat efter att det "dött och uppstått". Några år senare kom Johannesevangeliets tröstande ord om att Jesus inte ville låta någon gå förlorad.

Jag vill tro att Paulus inte (också) skulle ha kallat Jobs fråga för enfaldig. Det var väl ändå ett äkta rop ur Jobs förtvivlade mörker? "Vad har jag då för hopp?" (Job 17:15)?

Komna så pass långt inne i Jobs tunga berättelse kan vännerna inte längre hålla tyst och bara sitta där. De har börjat förklara i all välmening och Job blir alltmer frustrerad. Det bästa de gjorde var kanske den första veckan när de bara satt där i mörkret utan att prata?

Vissa bibelvetare menar att Jobs bok kom med i Bibeln för att de som skrev ville visa vår förtvivlan och avsaknad av ord inför de stora och obegripliga frågorna.

Jobs berättelse blir för mig som ett trotsigt hopp i novembermörkret. Kanske får jag inga svar, men någon med ett större perspektiv ser väl ändå mina frågor?

Här hos oss kommer allhelgona tillsammans med mörker och kyla. I Zimbabwe blommar våren, dallrande i hettan och längtande efter livgivande regn.

Jag kastar iväg en fråga till en av biskoparna. Jodå, hans predikningar i allhelgona kommer definitivt att bli på ett annat sätt i år. Kanske kommer något altarljus att krokna i värmen, men bilden av ljuset som ett hopp i mörkret har fått nya dimensioner. Och det ger aldrig upp.