Våga låt församlingen vara centrum

REPLIK

Åke Roth skriver att kyrkan behöver ”större tydlighet och mod” och att vi måste sluta tala som om vi fortfarande vore en självklar samhällsbärare. Vi är helt ense i att vi inte bör stelna i nostalgi, utan att Kristus är vår hållbarhet, tydlighet och mod eller tillit. Däremot är vi oense om: Hur det bör gestaltas?

Roths svar är större, starka pastorat som starkare organisatoriska paraplyer. Men där finns en teologisk motsägelse. Det är för tidigt utvärdera alla effekter på hans församlingar, men något väsentligt har redan gått förlorat. Församlingarna har redan marginaliserats som central enhet. När ekonomi och beslut flyttats bort från denna gemenskap försvagas sambandet mellan utveckling av teologi, organisation och ansvar. Gudstjänsten skiljs från att vara hjärta för all utveckling.

Det verkliga modet vore att stärka eller lägga ner församlingar. Kyrkan behöver gallra och prioritera. Kyrkor som inte längre bär ett levande gudstjänstliv bör avyttras. Jesu eget liv präglades av fattigdom och enkelhet. I det ljuset måste kyrkan också våga fråga om resurser binds i lokaler som inte längre bär ett levande församlingsliv, samtidigt som nöden är stor i vårt samhälle och i världen.

Men just därför måste vi vara tydliga: där en regelbundet firande gudstjänstgemenskap finns bör också en demokratisk och juridiskt självständig församling leva. Där människor samlas och gestaltar i vardagsliv ord och sakrament bör också fullt ut få mandat förvalta sin talent/er.

Kyrkan har redan en regional solidarisk struktur: stiftet. Under biskopens inspiration hålls kyrkan samman regionalt. När pastoratet utvecklas till en stark mellannivå urholkas tydlighet också i stift.

I Roths text finns en premiss som behöver utmanas: att kyrkan skulle ”låtsas” vara samhällsviktig. Kyrkans talent är inte primärt vara avgiftsfinansierad ritualförenings tillhöriga eller deltagare. Om den identiteten blir dominerande blir den själv att en avgud. Kyrkan låtsas inte när hon kan lita till att Kristi kropp främst är den osynliga kyrkan som överallt där varje människas lika värde, försoning och solidaritet i samhället gestaltas. 

Samhällets bär- eller byggkraft är frommare termer: Kristi helighet, nåd och profetisk diakoni. I det finns friheter som kan fördjupa vår demokratiska och toleranta välfärdsstat. Låt oss hellre tala om levande samhällsbyggare.

Frågan är om vi vågar låta församlingen verkligen vara centrum – och stiftet den nivå som håller kyrkan samman under biskopens ledning.

Det vore tydlighet.

Det vore mod.

Nicklas Sundberg