Vi måste sluta låtsas

Tre församlingar har från januari 2026 blivit ett pastorat i Upplands Väsby. Församlingarna finns kvar i allra högsta grad, men nu under ett gemensamt paraply. Reaktionerna har ibland varit förutsägbara: oro, saknad, försiktiga formuleringar om ”processer” och ”utmaningar”.

Men låt oss nu vara ärliga. Svenska kyrkan är kanske inte längre en självklar majoritetskyrka.

Vi är kanske inte längre en alltid självklar samhällsbärare. Och ju snabbare vi slutar tala som om vi vore det, desto bättre.

Det verkliga problemet är inte att vi har blivit färre. Det verkliga problemet är att vi fortfarande tänker som om vi vore många fler.

Alltför länge har vi försökt bevara strukturer från en tid då nästan alla var medlemmar. Vi har hållit fast vid organisation, lokaler och verksamhetsformer som byggdes för ett Sverige som inte längre finns. Det är inte fromt. Det är i bästa fall nostalgiskt. Att slå samman tre församlingar till ett pastorat är inte ett tecken på svaghet. Det är ett nödvändigt uppvaknande.

Att fortsätta som förr hade varit det verkliga misslyckandet.

En minoritetskyrka har inte råd med otydlighet. Vi kan inte vara allt för alla. Vi kan inte sudda ut konturerna av rädsla för att någon ska känna sig obekväm. Vi kan inte reducera kyrkan till en allmän värdegrundsleverantör som lika gärna skulle kunna vara vilken ideell organisation som helst. Vi är kyrka. Vi firar gudstjänst. Vi döper. Vi förkunnar Kristus. Om det inte är tydligt – varför skulle någon då välja att vara medlem i just Svenska kyrkan?

Mitt i talet om medlemsstatistik ser vi också tydliga tecken på något annat i vårt pastorat.

Barn- och ungdomsverksamheten växer. Konfirmandgrupper fylls. Unga ställer existentiella frågor med en allvarlighet som överraskar många vuxna. Föräldrar söker sammanhang för sina barn som ger mer än prestation och skärm. Det är inte en massiv väckelsevåg. Men det är en rörelse. Och den är på riktigt. Kanske är det så här en kyrka förnyas: inte bara genom att administrera sin historia, utan genom att tydligt våga stå för sin tro.

Inom Svenska kyrkan finns ibland en kultur där konflikträdsla förväxlas med kärlek och otydlighet med inkludering. Det är bekvämt, såklart, men det bygger – i min mening – inget långsiktigt. Som kyrkorådets ordförande menar jag att ledarskap också är att prioritera. Att säga nej. Att samla kraft kring det som bär och våga avsluta det som inte längre gör det. Vi kan inte göra allt. Vi ska inte heller göra allt. Men det vi gör ska vi göra med rak teologisk ryggrad och stort organisatoriskt ansvar.

Att gå från folkkyrka till att bli minoritetskyrka är ingen katastrof. Det är en prövning. Frågan är inte om vi är färre än förr. Frågan är om vi är tydligare än förr. Pastoratet i Upplands Väsby är en markering: vi tänker inte låtsas. Vi tänker inte förvalta en illusion. Vi tänker bygga en kyrka som håller över tid – ekonomiskt, organisatoriskt och teologiskt. En kyrka som kanske är mindre eller större i antal medlemmar.

Men definitivt större i tydlighet och mod.

Åke Roth (KV)

Kyrkorådets ordförande, Svenska kyrkan i Upplands Väsby