Dags att ta ondskan och dumheten på allvar, satan också

Jag får lite n u som då frågan om jag tror på djävulen och helvetet. Jag brukar svara: slå på nyheterna och titta en stund. 

Då förstår du varför jag inte bara tror på en Gud och en himmel, utan också på en djävul och ett helvete.

Satan, belsebub eller djävulen… kärt barn har många namn. De är dock alla försök att sätta namn på en verklighet som de stora monoteistiska traditionerna (judendom, kristendom och islam) alltid brottats med. 

Hur ska vi förstå det djävliga i tillvaron, ja, hur förstå den (o)mänskliga ondskan? Samtidigt är det ett faktum att det inte finns någon tydlig djävulsfigur i Gamla testamentet. 

Först i Jobs bok nämns en diffus figur som kallas för ”satan”, och han liknar inte alls den djävul som senare visar sig i Nya testamentet. (Det hebreiska ordet ”satan” betyder förmodligen ”motståndare”.)

I Nya testamentet har vi förvisso en utvecklad djävul, men även här måste man konstatera att han inte är speciellt frekvent förekommande. Han är dock en faktor att räkna med, och då just i betydelsen ”motståndare”.

Ordet djävul kommer från grekiskans diabolos och betyder ungefär ”den som splittrar”. För att till fullo förstå innebörden av diabolos kan man jämföra med det grekiska motsatsordet symbolos som betyder ”det som enar”. (Det är symbolos som vi återfinner i det svenska ordet symbol). Djävulen är med andra ord motsatsen till symbol, han enar inte utan han är det som splittrar.

Söndagens texter handlar om olika aspekter av kampen mot ondskan. Samtidigt som vi lätt missförstår ondskan, och kanske fokuserar lite väl mycket på satan, demoner och djävulen... 

Jag tänker i detta sammanhang på några kloka ord från Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var teolog och motståndsman i 1940-talets Tyskland, och han avrättades av nazisterna den 9 april 1945. 

Hans brev och anteckningar från tiden innan avrättningen lyckades han dock smuggla ut. Och det är ganska så intressant att se hur han såg på sin tid. För, menade  Bonhoeffer, det är inte ondskan som är farligast. 

Nej, dumheten var enligt Bonhoeffer ”en farligare fiende till det goda än ondskan” (Motstånd och underkastelse). Dumheten, alltså! 

Han skriver: ”… det verkar som om dumheten mindre är en medfödd defekt än att människorna under vissa omständigheter fördummas, respektive låter sig fördummas… Vid närmare påseende visar det sig att i samband med stark yttre maktutveckling, antingen politisk eller religiös, drabbas alltid en stor grupp människor av dumhet. Ja, man får intrycket av att det till och med är en sociologisk-psykologisk lag. Den enes makt behöver den andres dumhet.” 

Jag tänker att vår tid har något att lära av Bonhoeffers reflektion på detta område. Att dumheten är en viktig aspekt av ondskan, att dumheten splittrar lika mycket - om inte mer - än vad ondskan gör. Att dumheten, genom att se mellan fingrarna, gör ondskan möjlig.

Här finner jag söndagens episteltext från Uppenbarelseboken talande: ”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken kall eller varm och därför skall jag spy ut dig ur min mun.” 

Dumheten bryr sig inte, den är vare sig kall eller varm. Den är ljummen, instängd och inkrökt som den är i sig själv.

1900-talet blev som bekant århundradet som avskaffade satan. Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1900-talet sedan blev det mest djävliga och bestialiska av alla århundraden. 

Och i ett 2000-tal som tenderar att bli alltmer knöligt och otrevligt är det kanske dags att ta såväl ondskan som dumheten på allvar.

Satan också.