Fromhet ser ut på olika sätt. Det gemensamma i kristen fromhet handlar om att sätta sitt liv i relation till bibeltexter. Till det hör också respekt och öppenhet för andra tolkningar än de jag själv har förmåga, vill eller kan göra.
I Kyrkans Tidning hävdar Per Ewert att det är en orimlig exegetik (bibeltolkning) som presenteras i ett material från Västerås stift. Att hävda en orimlighet kräver argument. Vi vill istället lyfta argumenten för det rimliga i det som görs i Överlevnadsguiden för queerkids.
För det första är det inte särskilt nytt att lyfta fram nya tolkningar ur gamla texter. Väckelse- och befrielserörelser har haft det gemensamt att man lyfter fram nya delar av det bibliska arvet.
Befrielseteologer betonar Exodusmotivet och profeter med ett starkt socialt patos, som Amos. Feministiska teologer framhöll tidigt den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) eller Gal 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Kristna HBTQI-personer återvänder till Rut och Noomi, David och Jonathan, som möjliga identifikationspunkter och tecken på bibeltexternas egentliga mångfald.
För det andra är det heller inget nytt att tolkning bedrivs utifrån kriterier och med ett visst urval. Tidiga exempel är kyrkofäderna som understryker textens ”fyrfaldiga mening”, eller Rabbi Hillels sju regler för tolkning, till exempel om kontextens betydelse för texten, eller om logisk konsistens.
Martin Luther menar att tolkningen ska ta fasta på det som driver Kristus, vilket leder honom till att särskilt värdesätta Romarbrevet och ta avstånd från Jakobsbrevet.
Idag utgör evangelieboken ett tydligt exempel på hur ett fortlöpande urval praktiseras i Svenska kyrkans gudstjänstliv, utifrån en mängd aspekter så som liturgi och ekumenik.
Att påstå att man inte tolkar är ohederligt. Ewerts retoriska strategi går ut på att smutskasta det han inte gillar. Genom att anklaga Västerås stift för att bedriva ”svag, otillräcklig exegetik”, döljer han det faktum att det handlar om tolkning. Ewerts egna läsningar är typexempel på svepande förenklingar som inte förankras i texten. Vissa är uppenbart fel. Till exempel om Josefs klädnad (1 Mos 37:3) så är det bara han och prinsessan Tamar (2 Sam 13:18-19) som har just en sådan, vars precisa bestämning (fotsid, mångfärgad, broderad, långärmad?) är erkänt oklar.
Att berättelsen om den gränsöverskridande moabitiska änkan Rut reduceras till ett ”starkt heterosexuellt budskap” är typexempel på en samtida användning av bibeltexten utifrån specifika politiska ideal.
De sexuella tvetydigheterna i Ruts bok är många och väldokumenterade, till exempel i Malin Ekströms avhandling Allvarsam parodi och möjlighetens melankoli (2011). För att bara nämna ett exempel benämns Ruts fasthållande vid Noomi (Rut 1:14) med samma term som också används i skapelseberättelsen, när mannen ska lämna sina föräldrar för att ”leva med” sin hustru (1 Mos 2:24).
Slutligen, Ewert missförstår såväl genre som avsändare. Guiden är skriven ”av unga som ett stöd till andra unga”. Detta är alltså inte ett homiletikutkast, utan en inbjudan till fortsatt läsning och samtal, ett försök att öppna upp snarare än låsa texten, där nya generationer och målgrupper får möjlighet att delta på samma villkor.
Det är det sätt på vilket kyrkan alltid läst de heliga texterna: varsamt, öppnande och med vissheten om möjligheten till ett möte med en Gud som möter varje människa.
Cecilia Nahnfeldt
teol dr, biträdande chef för forsknings- och analysenheten, Kyrkokansliet Uppsala
Mikael Larsson
docent i Gamla testamentets exegetik, forskare vid forsknings- och analysenheten, Kyrkokansliet Uppsala
LÄGG TILL NY KOMMENTAR