Dags att göra motstånd mot den kärlekslösa politiken

I en artikel i Dagens Nyheter tar ärkebiskop Martin Modéus avstånd från begreppet kristen nationalism. Ärkebiskopen har goda och starka argument för sitt avståndstagande.

Jesus och de tidiga kristna tjänar som hans föredömen: människan Jesus rörde sig ju frimodigt mellan befolkningsgrupper, utan hänsyn till religiösa eller etniska skrankor. Och de kristna vägrade att underordna sig värdsliga intressen. (Modéus hade kunnat lägga till hänvisningar till Paulus – Galaterbrevet – eller till Gamla testamentets Gud, som ofta är på uselt humör, men ändå värnar om invandraren; se Jeremia eller Hesekiel.)

Modéus skriver om nationalismens avigsidor: främlingsfientlighet och gränser som leder till förtryck. Han beskriver sådana gränser som ”problematiska” och potentiellt ”konfrontativa” och hämtar aktuella och varnande exempel från USA och Ungern. Det är synd att Modéus inte berör situationen i Sverige.

För alltsedan det omtalade ”andrummet” 2015 har svenska regeringar satsat på en ”stram” migrationspolitik. Tidöregeringen har oförtröttligt infört nya bestämmelser som begränsar invandrares rättigheter.

Det handlar om rätt till bosättning, arbete, svenskundervisning och sjukvård, om tillfälliga beslut som omprövas och om retroaktiv lagstiftning. Rätten att fritt få välja sina värderingar är numera begränsad till dem som har anfäder med helsvenska rötter. Efter valet ger inte ens svenskt medborgarskap någon säker anknytning till Sverige.

Sverige ska inte vara något attraktivt land för människor från andra länder. För dem som har fått tillstånd att bo i landet ska villkoren vara så osäkra att de hellre flyttar någon annanstans.

Så många som möjligt ska utvisas, eller ”återvandra” som den förskönande termen lyder. Det har blivit ett – egendomligt – svenskt intresse att göra det svårt för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft och att låta fler stanna i flyktingläger. Migrationspolitiken handlar inte längre om otillräcklig mottagningskapacitet eller bristande integration; den har blivit tydligt främlings- och människofientlig.

Ärkebiskopen håller fast vid sin kärlek till Sverige, som han beskriver som ett fantastiskt land.

Men allt fler skäms och protesterar mot det intensiva, orättfärdiga, omotiverade och orimliga utvisandet. Dock tycks regeringen inte bry sig om protesterna, kanske för att de ofta har gällt enskilda fall eller en bestämd lagändring. ”Vi måste bli mer högljudda”, skriver författaren Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter.

Sverige behöver en stark och samlande människorättsrörelse, som ger avtryck i politiken.

Ärkebiskopen leder en organisation som har fler medlemmar än någon ideell organisation i Sverige. Det är dags att Svenska kyrkan – gärna inspirerad av de tidiga kristna – vägrar att finna sig i en främlingsfientlig och kärlekslös migrationspolitik. Det är dags att kyrkan tar initiativ till ett organiserat motstånd (och även Jesus var väl stundtals ”konfrontativ”?).

Med Svenska kyrkans hjälp kan Sverige bli ett land som förtjänar ärkebiskopens kärlek och som ingen behöver skämmas för.

Karin Brunsson,

medlem i Svenska kyrkan