En huvudorsak bakom färre gudstjänstbesök finns hos oss som redan är aktiva i kyrkan

”Är det någon som går i gudstjänst nu för tiden?” är en fråga som man hör ibland.

Många går i kyrkan på söndagarna fortfarande och i vissa församlingar ganska många till och med. Ännu fler gör enskilda kyrkobesök för att tända ljus, sitta en liten stund i kyrkbänken etc. Men räknar vi på faktiska gudstjänstbesök (i söndagens huvudgudstjänster), går det generellt sett tydligt bakåt inom Svenska kyrkan.

Från drygt 9 miljoner gudstjänstbesök år 1990 till 2.38 miljoner år 2022.

De enskilda kyrkobesöken har självklart ett värde, men i våra församlingsinstruktioner står dock "Gudstjänst" som den första punkten. Gudstjänsten har huvudprioritet. Många försök har också gjorts för att försöka vända trenden med nedåtgående gudstjänstbesök men inga som get några stora, bestående och mätbara resultat.

Det finns naturligtvis flera orsaker till den här trenden. En är att mycket annat drar i vårt samhälle, en annan är att vi lever i ett väldigt individualistiskt samhälle.

Jag tror däremot att en av huvudorsakerna till den nedåtgående trenden går att finna hos oss själva, vi som på olika sätt är aktiva inom kyrkan. Hur många kyrkoanställda, frivilligarbetare och förtroendevalda går med regelbundenhet i kyrkans gudstjänster på sin lediga tid?

Det finns – tycker jag mig uppfatta- en grundinställning (mer eller mindre medveten) hos många av oss, att gudstjänstbesök är en extra bonus, något lite vid sidan om, en plusmeny. Oavsett om vi är anställda, frivilliga eller förtroendevalda. Vi behöver nog därför ställa om fokuset och börja se gudstjänsten som själva navet, livsnerven där vi hämtar kraft och som vi återkopplar våra kristna liv till, inte som något vid sidan om.

Om vi som kyrkoaktiva sällan eller aldrig går i gudstjänst på vår egen lediga tid får det naturligtvis konsekvenser. Inte bara för oss själva, utan också indirekt och i förlängningen till de människor vi möter i vårt uppdrag som förtroendevalda eller anställda i kyrkan. För vår egen grundinställning speglar sig i våra möten och i inställningen till vårt arbete. Till exempel på sättet som vi bedriver konfirmandundervisning och annan ungdomsverksamhet på.

En vanlig invändning till varför man så sällan besöker kyrkan är att gudstjänsterna är svårbegripliga och/eller tråkiga. Visst kan den kritiken vara befogad, gudstjänsten kan ibland behöva anpassas för att lättare möta sin samtid och vardag, och bli mer lättillgänglig.
Men man behöver också i viss mån skolas in i att fira gudstjänst. Delvis för att få in en vana, men också för att lära sig vad gudstjänstens olika moment står för och på så sätt lättare kunna ta det till sig, lära sig gudstjänstens språk och ordning (ordo på "teologspråk").

Att fira gudstjänst är att gå in i den världsvida kyrkans puls och tradition och få ta del av något större än oss själva. Vi blir en del av den världsvida kyrkan och den tradition som sträcker sig både genom rummet och tiden. En tradition som går bakåt till urkyrkan och samtidigt sträcker sig utåt till hela kyrkan där samfunds- och nationsgränser inte sätter hinder.

Vi firar gudstjänst med tanken och övertygelsen om att det himmelska och jordiska möts, oavsett om det är högmässa, gudstjänst med små och stora, eller i vilken form det än må vara.I gudstjänsten eller mässan får vi ibland bli utmanade i positiv mening men vi får framförallt ta emot. Ta emot för att kunna ge vidare.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle. Med söndagens gudstjänst blir vi del i något större. Vi går in i den livspuls som drivit kyrkan sedan dess allra äldsta tid, och går in i en rytm – som inte bara delas av den lokala församlingens – utan in i hela den världsvida kyrkans gemenskap. Ska vi vända trenden med dalande gudstjänstbesök behöver nog vi som frivilliga i kyrkan, förtroendevalda och kyrkomedarbetare se på våra egna gudstjänstvanor.

Låter vi gudstjänsten eller mässan bli kraftkällan för kommande vecka är jag övertygad om att det kommer att få positiva konsekvenser inte bara för oss själva utan också för det arbete vi går in i under veckan vare sig vi arbetar i kyrkan på heltid, deltid eller ideellt. Det levande ordet får möta våra liv och vår vardag. Vi behöver både Fides Quae och Fides Qua, det vill säga trons teoretiska innehåll, och dess praktiska uttryck.

I söndagens gudstjänst eller mässa har vi dem båda.

Johan Hansson, komminister i Stallarholmens församling.