En huvudorsak bakom färre gudstjänstbesök finns hos oss som redan är aktiva i kyrkan

Johan Hansson Komminister i Stallarholmens församling

Jag tycker mig uppfatta en grundinställning hos många av oss, att gudstjänstbesök är en extra bonus, något lite vid sidan om, en plusmeny, skriver Johan Hansson. Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Ska vi vända trenden med dalande gudstjänstbesök behöver nog vi som frivilliga i kyrkan, förtroendevalda och kyrkomedarbetare se på våra egna gudstjänstvanor. Hur många besöker gudstjänsten på sin lediga tid? 

”Är det någon som går i gudstjänst nu för tiden?” är en fråga som man hör ibland.

Många går i kyrkan på söndagarna fortfarande och i vissa församlingar ganska många till och med. Ännu fler gör enskilda kyrkobesök för att tända ljus, sitta en liten stund i kyrkbänken etc. Men räknar vi på faktiska gudstjänstbesök (i söndagens huvudgudstjänster), går det generellt sett tydligt bakåt inom Svenska kyrkan.

Från drygt 9 miljoner gudstjänstbesök år 1990 till 2.38 miljoner år 2022.

De enskilda kyrkobesöken har självklart ett värde, men i våra församlingsinstruktioner står dock "Gudstjänst" som den första punkten. Gudstjänsten har huvudprioritet. Många försök har också gjorts för att försöka vända trenden med nedåtgående gudstjänstbesök men inga som get några stora, bestående och mätbara resultat.

Det finns naturligtvis flera orsaker till den här trenden. En är att mycket annat drar i vårt samhälle, en annan är att vi lever i ett väldigt individualistiskt samhälle.

Jag tror däremot att en av huvudorsakerna till den nedåtgående trenden går att finna hos oss själva, vi som på olika sätt är aktiva inom kyrkan. Hur många kyrkoanställda, frivilligarbetare och förtroendevalda går med regelbundenhet i kyrkans gudstjänster på sin lediga tid?

Det finns – tycker jag mig uppfatta- en grundinställning (mer eller mindre medveten) hos många av oss, att gudstjänstbesök är en extra bonus, något lite vid sidan om, en plusmeny. Oavsett om vi är anställda, frivilliga eller förtroendevalda. Vi behöver nog därför ställa om fokuset och börja se gudstjänsten som själva navet, livsnerven där vi hämtar kraft och som vi återkopplar våra kristna liv till, inte som något vid sidan om.

Om vi som kyrkoaktiva sällan eller aldrig går i gudstjänst på vår egen lediga tid får det naturligtvis konsekvenser. Inte bara för oss själva, utan också indirekt och i förlängningen till de människor vi möter i vårt uppdrag som förtroendevalda eller anställda i kyrkan. För vår egen grundinställning speglar sig i våra möten och i inställningen till vårt arbete. Till exempel på sättet som vi bedriver konfirmandundervisning och annan ungdomsverksamhet på.

En vanlig invändning till varför man så sällan besöker kyrkan är att gudstjänsterna är svårbegripliga och/eller tråkiga. Visst kan den kritiken vara befogad, gudstjänsten kan ibland behöva anpassas för att lättare möta sin samtid och vardag, och bli mer lättillgänglig.
Men man behöver också i viss mån skolas in i att fira gudstjänst. Delvis för att få in en vana, men också för att lära sig vad gudstjänstens olika moment står för och på så sätt lättare kunna ta det till sig, lära sig gudstjänstens språk och ordning (ordo på "teologspråk").

Att fira gudstjänst är att gå in i den världsvida kyrkans puls och tradition och få ta del av något större än oss själva. Vi blir en del av den världsvida kyrkan och den tradition som sträcker sig både genom rummet och tiden. En tradition som går bakåt till urkyrkan och samtidigt sträcker sig utåt till hela kyrkan där samfunds- och nationsgränser inte sätter hinder.

Vi firar gudstjänst med tanken och övertygelsen om att det himmelska och jordiska möts, oavsett om det är högmässa, gudstjänst med små och stora, eller i vilken form det än må vara.I gudstjänsten eller mässan får vi ibland bli utmanade i positiv mening men vi får framförallt ta emot. Ta emot för att kunna ge vidare.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle. Med söndagens gudstjänst blir vi del i något större. Vi går in i den livspuls som drivit kyrkan sedan dess allra äldsta tid, och går in i en rytm – som inte bara delas av den lokala församlingens – utan in i hela den världsvida kyrkans gemenskap. Ska vi vända trenden med dalande gudstjänstbesök behöver nog vi som frivilliga i kyrkan, förtroendevalda och kyrkomedarbetare se på våra egna gudstjänstvanor.

Låter vi gudstjänsten eller mässan bli kraftkällan för kommande vecka är jag övertygad om att det kommer att få positiva konsekvenser inte bara för oss själva utan också för det arbete vi går in i under veckan vare sig vi arbetar i kyrkan på heltid, deltid eller ideellt. Det levande ordet får möta våra liv och vår vardag. Vi behöver både Fides Quae och Fides Qua, det vill säga trons teoretiska innehåll, och dess praktiska uttryck.

I söndagens gudstjänst eller mässa har vi dem båda.

Johan Hansson, komminister i Stallarholmens församling.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

12 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Några frågor till
Om kyrkligt engagerade inte går i gudstjänsten på söndagarna behöver vi också fråga oss varför. Det finns säkert många svar på den frågan, och kunde vara intressant att analysera, Inte för att döma utan för att förstå. En viktig fråga här är ju också vad en gudstjänst är, vad är dess innersta kärna och mening? Det finns det ju också flera olika perspektiv på. När vi besvarat de frågorna, öppensinnat och frimodigt, kan vi också ta ut en riktning framåt. Välkomna människan, varje människa, till hennes gudstjänst. Till Guds och vår gudstjänst.
Några frågor till
"En vanlig invändning till varför man så sällan besöker kyrkan är att gudstjänsterna är svårbegripliga och/eller tråkiga." Det kan ju vara ett svar. Andra svar kan vara att man känner social kontroll, att man känner sig granskad och värderad i varje tum och steg: hur man är klädd, om man går till nattvarden, vilket nattvardsbord man väljer (om det finns flera), om man sjunger eller inte, hur ens sångröst låter, om man ser trött eller pigg ut, om man väljer att stanna på kyrkkaffet eller inte. Ytterligare ett annat svar kan vara att man känner sig utanför kärnan av gudstjänstfirare, att det kan vara svårt att bli insläppt ibland. På många ställen är kyrkvärdarna välkomnande och tar sig tid att prata med nya människor, på andra pratar man mest med dem man redan känner, och ser förbi nya ansikten. Inte för att utestänga, men för att man själv kanske är blyg. Ja, det här är bara några tänkbara anledningar till varför folk inte går i kyrkan. Det finns säkert en hel del andra perspektiv också. Det är en viktig fråga att fundera vidare på, och vara öppen för människors erfarenheter och svar på den frågan. För att få ett helhetsgrepp kanske vi behöver undersöka frågan djupare.
Några frågor till
Det kan ju också vara rent fysiska saker som gör att du inte går i kyrkan: att kyrkbänkarna är för hårda, att du precis är mitt emellan en röd och en grön psalmbok och inte vill visa att du behöver en grön, att du har spring i benen och svårt att sitta still. Eller relationsmässiga: att du jobbar i kyrkan och behöver ledigt från församlingsbors frågor eller omtanke. Eller att ens barn behöver en på olika sätt: hemma en egen stund i ett hektiskt arbetsliv eller för att skjutsas och sitta i publiken på olika träningar och matcher/uppvisningar som barnen har på söndagen. Det jag vill komma åt är att det finns en mängd olika anledningar till att människor väljer att inte gå i kyrkan på söndagen. Om vi vet mer kring bredden och djupet till varför människor inte går i kyrkan på söndagar kan vi också förstå och ta ut riktningar framåt. Man kunde kanske samla kyrkligt engagerade i sin församling för ett öppet och förutsättningslöst samtal kring frågan. Lyssna på varandra och dela erfarenheter på ett öppet sätt, för att komma framåt. Oavsett om det leder till att vi modifierar gudstjänsten så att flera kommer, eller att vi får en större förståelse för varför människor inte dyker upp.
Några frågor till
Det kan ju också finnas teologiska anledningar. Att du brottas med hur du ska förhålla dig till att syndabekännelsen dyker upp så tidigt i gudstjänsten. För en del är den bara en påminnelse om att vi är infogade i en brusten värld där ondska existerar. Andra tar den mer personligt och dignar under tyngden av att bli påmind om synden som ofrånkomligt inristad i ens själ. Syndabekännelsen som moment så tidigt i gudstjänsten kan göra att vi snubblar och fastnar där, eftersom tiden för genuin bekännelse är alldeles för kort och momentet inte förklaras djupare. Det finns en pedagogisk utmaning här. Vi vill ju att människor ska känna sig älskade och befriade, och känna gemenskap vid nattvardsbordet. Veta att vi är förlåtna. Men om man ska ta synden och förlåtelsen på allvar måste vi först bena ut vilken synd som är min egen och vilken som är någon annans, och hur jag ska förlåta mig själv och kunna bli förlåten av andra människor. (Även om Gud alltid förlåter oss.) Gudstjänsten innehåller så viktiga moment, men momenten får alldeles för kort tid för att kunna bearbetas på allvar. Om människor inte får hjälp med det kanske man väljer att inte gå i kyrkan. Det kan också vara en anledning.
Några frågor till
Det är också intressant att fundera på varför vi firar mässa varje söndag nu, men firade den mera sällan förr i tiden? Har det skett en betydelseförskjutning här i vad vi lägger in i nattvardsfirandet? Hur kom det sig att vi firade mässan mera sällan förut - vad betydde det då? Vilken djupare innebörd hade det, som förändrats de senaste decennierna? Och kan vi gå till söndagens mässa idag och sitta kvar i bänken om vi inte känner att vill ta emot nattvarden, eller vara med vid altaret, just idag? Eller kommer individen att bli ifrågasatt då? Detta kan också vara frågor som ligger i botten på att människor väljer att gå i söndagens gudstjänst eller inte. Det är som sagt en mycket perspektivrik och mångbottnad fråga. De vinklar jag tagit upp här är några. Och det finns säkert ännu fler. Både "högt" och "lågt", "världsliga" och "andliga" orsaker. Och alla är lika viktiga att vi får insikt om, och respekterar och tar på allvar. För att hitta goda vägar framåt.
Några frågor till
Gudstjänsten är ju också värdefull för att den sätter in oss i ett sammanhang som överbryggar både rummet och tiden, precis som skribenten säger. Att vi får känna samhörigheten både med generationer bakåt som firat gudstjänst i vår kyrka och med alla dem runt om i världen som firar gudstjänst samtidigt med oss. Det är två viktiga perspektiv. Gudstjänsten är verkligen en rikedom, och vi behöver prata med varandra om vad som hindrar oss från att vara delaktig i den - och hur vi kan få möjlighet att bli delaktiga, på vårt eget genuina sätt.
Katarina
Kyrkorna som lokaler är värdelösa för dagens människor. Gå in och sätta sig på bussen och tiga - vem vill det eller har ens nånsin frivilligt ha velat om man fått välja på annat? Ut med bänkarna, in med funktionella möbler för läxläsning, föreläsningar med workshops, kursverksamheter samt bibelstudier som handlar om att få ihop livet i vardagen. Form och innehåll, pedagogik och relevans.
Några frågor till
23/3Det är också intressant att fråga: Vad är en gudstjänst? En guds-tjänst. Människans tjänst för Gud och Guds tjänst för oss. Med eller utan nattvard. (Var i vardagen och helgen slutar och börjar en guds-tjänst?) För en del av oss är gudstjänsten inte hel utan nattvarden - nattvarden är ju också ett av Svenska kyrkans sakrament - för andra av oss räcker det långt att vara delaktig i en gudstjänst utan nattvard. Antagligen beror det på vad man är van vid, och att vi lägger in olika betydelser i det vi är med om i gudstjänsten. Det finns ju en hel del skrivet om gudstjänsten och människors förhållande till den. Vi vet nog redan mycket om människors tankar och förhållande till gudstjänsten på ett övergripande plan. Men om vi vill veta mera tror jag vi kunde få mycket meningsfulla diskussioner och samtal om vi samlar anställda, förtroendevalda och ideella och pratar om våra erfarenheter och förhållanden till gudstjänsten. Och att vi gör det på ett inlyssnande sätt där vi försöker förstå varandra, och inte övertyga varandra om "fel" eller "rätt". Gudstjänst är relation. Och för att skapa relationer behöver vi bygga tillit Ömsesidig tillit, byggd på respekt för oss själva och varandra
Några frågor till
Gudstjänsten är ju också värdefull för att den sätter in oss i ett sammanhang som överbryggar både rummet och tiden, precis som skribenten säger. Att vi får känna samhörigheten både med generationer bakåt som firat gudstjänst i vår kyrka och med alla dem runt om i världen som firar gudstjänst samtidigt med oss. Det är två viktiga perspektiv. Gudstjänsten är verkligen en rikedom, och vi behöver prata med varandra om vad som hindrar oss från att vara delaktig i den - och hur vi kan få möjlighet att bli delaktiga, på vårt eget genuina sätt.
Några frågor till
En gudstjänst är ju mycket mer än en "buss" man sätter sig på och tiger. Vi sjunger, ber, tänder ljus, tar emot nattvard, hälsar på varandra och önskar varandra Guds frid. Vi står, sitter och går under en gudstjänst. Det är ju också så att våra flerhundraåriga kyrkor är ett levande kulturarv, och det finns regler som reglerar hur vi får göra med bänkarna i kyrkan. Det behövs en bra dialog mellan att bevara och att förnya. Om vi vill ha läxläsning, föreläsningar och workshops så kanske församlingshemmen passar bättre? Men det finns ju också goda exempel där vi flyttat in den typen av verksamhet i kyrkan, på ett bra sätt. Gudstjänsten är ju också värdefull för att den sätter in oss i ett sammanhang som överbryggar både rummet och tiden, precis som skribenten säger. Att vi får känna samhörigheten både med generationer bakåt som firat gudstjänst i vår kyrka och med alla dem runt om i världen som firar gudstjänst samtidigt med oss. Det är två viktiga perspektiv. Gudstjänsten är verkligen en rikedom, och vi behöver prata med varandra om vad som hindrar oss från att vara delaktig i den - och hur vi kan få möjlighet att bli delaktiga, på vårt eget genuina sätt.