I somras såg jag en amatöruppsättning av Peter Pan. Inte den snälla Disneyvarianten utan en råare tolkning. Den samvetslöse Kapten Krok är ständigt på jakt efter hämnd. Besatt av tanken på att ge igen för sin förlorade hand. Så förblindad att det till slut blir hans undergång.

Jag kan inte låta bli att tänka på Kapten Krok, när jag ser Michael Lapsley, huvudtalare på Världens fest i Åre.
Under apartheidregimens sista  tid fick Michael Lapsley en brevbomb. Den slet av honom båda händerna.
Det kan verka långsökt att associera till sagans Kapten Krok. Men Michael Lapsleys berättelse är som en skruvad tolkning av sagan. Där finns kampen mellan gott och ont, men i spegelvänd version.
Michael Lapsley tillhörde inte erövrarna och piraterna. Han var präst och kaplan. Inte heller fick han någon chans att försvara sig.

Men framför allt är hans budskap det omvända.
Fastna inte i hämnden.
”Om jag låtit hatet ta över, så hade jag låtit dem få min själ också”, förklarar Michael Lapsley.
Han talar i stället om försoning. Men inte en kravlös försoning. Utan en försoning som bygger på att den som drabbats måste få erkänsla. Det räcker inte med att alla ”vet” vad som hänt. Brottet måste erkännas. Nämnas vid namn.
Då kan den som drabbats gå vidare.
Michael Lapsley bagatelliserar inte det som hänt honom. Men hävdar att vi alltid kan välja att låta något gott växa ur det som från början är ont. Att inte låta de destruktiva krafterna få sista ordet.

Dag Tuvelius