Förlåtelse – en kristen superkraft?

Erika Kirk, Charlie Kirks änka, står där på scenen inför en fullsatt amerikansk arena. Den mördade högerpolitikern Charlie Kirks begravning sänds dessutom på tv och miljontals människor världen över kan följa akten. Erika säger under tårar, att hon utifrån sin kristna tro, förlåter sin mans och sina barns pappas mördare.

Erikas tv-sända förlåtelse skapar reaktioner. En berörd kommentator utbrister efter begravningen, att om nu Erika efter knappt två veckor kunde förlåta denne mördare, så måste väl du och jag också kunna förlåta. 

Hemma i Sverige kan vi i tidningen Dagen läsa om förlåtelse som en ”kristen superkraft” som en troende människa har tillgång till. Jag håller på många sätt med. Att kunna förlåta en kränkning som slagit sönder ens liv, är att befrias från tonvis av tankar om hat och hämnd. Det är i så fall något förunderligt. Ja, något som kanske kan liknas vid en sorts superkraft.  Samtidigt, tänker jag, är förlåtelse något väldigt ömtåligt. Något som både kan missförstås och missbrukas.

Ska vår värld finna hopp och mening är vi skyldiga att lära oss av livet och vår historia. I exempelvis Sydafrika var det kyrkan, efter alla år med apartheid, som tog initiativ till att på allvar arbeta med försoning. Arbetet spred sig sedan vidare in till de i idag överfulla fängelserna där kyrkan kontinuerligt bjuder in dömda brottslingar till att delta i Restorative Justice week. 

Denna metod har sedan accepterats och tagits in på flera av våra egna fångvårdsanstalter i Sverige. Arbetet har varit givande och i Heliga Trefaldighetskyrkan i Malmö, kan människor som har behov av att bearbeta sorg och trauman delta i en försoningshelg byggd på samma process. Jag hade själv förmånen att vara medvandrare under en sådan helg.

Det är viktigt att förstå att vi kan få göra skillnad på försoning och förlåtelse. Försoning är i detta sammanhang, en process, ett hårt arbete. Med hjälp av olika övningar och samtal kan en människa få hjälp att bearbeta en sorg och ett trauma. I detta sammanhang kan vi likna förlåtelsen vid en liten fågel, som ingen kan ”fånga” eller ”äga”. Ibland landar den, lite oväntat, mitt i försoningsprocessen. Ibland landar den inte alls, för vi kommer kanske fram till att vi inte kan förlåta. Då får vi försöka försonas med den tanken.

Det kan i detta sammanhang också vara bra att förtydliga att det finns en skillnad på en konflikt och en kränkning. En konflikt uppstår där två olika synsätt bryter med varandra. I en kränkning däremot finns det en förövare och ett offer. Offret får aldrig förväxlas med förövaren. Vi kan därför aldrig kräva att en person som är utsatt för en kränkning måste förlåta. Om detta sker är det stor risk att offret utsätts för ännu en kränkning.

Vi lever i de snabba klickens tidsålder. Många verka söka efter effektiva och enkla lösningar på komplexa problem. En tid helt i quick-fixens anda. Den frestelsen kan även leta sig in i andliga och kyrkliga sammanhang. Det vore därför olämpligt om det i kyrkliga sammanhang, där det mycket väl kan finnas människor som bär på djupa sår och kränkningar, att vi på ett ovist sätt talar om den ”kristna superkraften” som förlåtelse kan liknas vid. För vem som är sårad, vill inte ha tillgång till en superkraft om vi ”bara” förlåter? Ja, vem med dålig självkänsla eller med självhat, vill inte förvandlas till en superhjälte?

Vi får inte heller rycka orden ur komplexa sammanhang. En entusiastisk amerikansk tv-kommentators ord om vikten av att förlåta, får inte mynna ut i en sorts tävling där den som kan förlåta den mest grova kränkningen, på kortast tid, är vinnaren, den mest kristne. Det vore i så fall mycket olyckligt. Förlåtelse handlar inte om att andra ska bli imponerade.

Förlåtelse är oftast en stor process som tar lång tid. Just detta det med det långa och tidskrävande perspektivet blir kanske också i dagens hetsiga kultur, extra provocerande.

Erika Kirks förlåtelse får stå för vad den är. Vi har inte rätt att förringa den. På samma gång tror jag, att det är viktigt att vi hittar fler bilder och ansikten för förlåtelse. En annan typ än en tv- sänd förlåtelse, knapp två veckor efter kränkningen.

Vi lever i en våldsam och brusten värld där många idag hävdar att den egna åsikten alltid är överlägsen den andres åsikt. "Jag har rätt", "du har fel". Detta är ett narcissistiskt förhållningssätt som bara bidrar till att världen blir mer uppdelad och söndersliten. Jag tror därför att vår värld, kanske mer än någonsin, behöver hjälp att försonas, i både enhet och i mångfald.

Men att försonas är kanske lättare sagt än gjort. USA är ju ett land som själva gärna ser sig som ett kristet land. Samtidigt står många, även kristna, bakom landets statligt institutionella avrättande av brottslingar. Detta dödsstraff brukar rättfärdigas genom ord som att rättvisa skipats. Och rättvisa är ju trots allt ett vackert, ja ett nästan kristet, ord. Problemet är att vi lurar oss själva om vi tror att dödsstraff skapar rättvisa. Det går nämligen aldrig att uppnå rättvisa bara för att vi dödar personen som tagit livet av en annan. Den älskade och unika människan är borta, lever inte mer, och går aldrig att ersätta med någon annans död.

Dödsstraffet handlar alltså inte om rättvisa utan blottlägger istället något betydligt brutalare och fulare hos oss – vårt rop efter hämnd. Det institutionella dödsstraffet i exempelvis USA försvårar och kanske också omöjliggör möjligheten att skapa en mer försonande samhällskropp. Det går med andra ord bra att, med munnen, tala om förlåtelse men i praktiken, inom oss, är det istället öga för öga, tand för tand som gäller.

Jag får inte ihop det, får du?

Torbjörn Ram, präst i Svenska kyrkan Kävlinge