Har Svenska kyrkans präster inga efternamn?

Jag har under senare år iakttagit utbredningen av ett märkligt namnskick i Svenska kyrkan.

Präster presenterar sig med endast förnamn!

”Välkomna till gudstjänst här i X församling. Jag heter Nisse och är kyrkoherde här”.

Reaktion 1: Va!? Har karln inget efternamn?!

Reaktion 2: Han är nog en kändis den där prällen. Det är väl bara jag som inte vet vem han är. Jag går ju inte i kyrkan så ofta. Är inte hemma här, som säkert alla dom andra är.

Svenska kyrkans identitet är att vara en folkkyrka. Det är fint. Men när det folkliga tar över att vara kyrka, då börjar det svaja. Svenska kyrkan ska vara inkluderande, men också erbjuda andliga aktiviteter i heliga rum, skapa förutsättningar för mötet med det ogripbara.

En präst är vigd till ett ämbete, i apostolisk efterföljd. Hen ska vara förvaltare av ordet och sakramenten, vara förkunnare och själasörjare. Hen är inte vem som helst. Som varje kristen är prästen en broder eller syster i Kristus, en vän som kan gå med mig på livets emellanåt knaggliga väg. En vän, men inte en kompis! En vuxen stöttare, inte en lattjolajbanspolare. Förnamnsbruket blir alltför egalitärt, utslätande, rentav populistiskt.

Folkkyrka är fint, men populistkyrka vill vi inte ha.

Förnamnsbruket är säkert avsett att vara inkluderande, men effekten blir den motsatta. Det är illa. Bruket tunnar också ut ämbetets innersta essens. Min respekt för Nisse blir inte densamma som för kyrkoherde Nils Nilsson. Våra präster är värda respekt i kraft av att vara bärare av det ämbete de har, en roll som inte vem som helst kan ta på sig. De behöver träda fram som Guds och människors tjänare, som ämbetsbärare värda respekt, inte som halvanonyma nissar.

Lars Göran Asmundsson