Revisionsrapporten som lämnats av Grant Thornton visar en glasklart tydlig bild av byråkratisk oförmåga och kvalitativ brist. Vad har den ansvariga makten lärt av denna gällande kyrkokansliets organisation, arbetssätt och interna kultur, och vilka konkreta praktiska åtgärder vidtar ni nu på grund av dessa lärdomar? frågar Thomas Grahl, tidigare VD för Berling Media AB.
Även byråkrati - här använt som begrepp för utveckling, administration och förvaltning av gemensamma angelägenheter - kan vara en skön konst. Ett uttryck för precision, kvalitet, effektivitet, rättssäkerhet och oväld, men också för framåtskridande och förmerande. Ett schweizerur för allas vårt allmänna goda. Tänk Axel Oxenstierna eller skapandet av välfärden.
Så läser man med växande vemod den externa revisionsrapporten ”Granskning av projektprocessen för ny kyrkohandbok” som revisionsfirman Grant Thornton utfört och lämnat den 30 oktober 2017 på uppdrag av Svenska kyrkans revision. Här ges istället på 34 väl disponerade sidor en glasklart tydlig bild av byråkratisk oförmåga och kvalitativ brist.
Om kyrkohandbokens innehåll och dess bestående andliga värde kan debatteras på annan plats vid annan tid. Här gäller poängen istället vad processen i fråga signalerar om kyrkans (o)förmåga att - på det mest grundläggande praktiska och organisationskulturella planet - ta hand om sina egna inre angelägenheter.
De externa granskarna är inte nådiga, på ett artigt sätt. I sin bedömning av åtta olika infallsvinklar (från projektdirektiv över praktiskt genomförande till transparens och förankring) så kör de med ett pedagogiskt enkelt grepp: grönt, gult eller rött ljus. Svenska kyrkan får av revisorerna fyra gula ljus och fyra röda. Inget grönt.
I textens försiktigt balanserade formuleringar finns juveler som: ”Någon uppföljning av budget har enligt uppgift inte skett under projektet.” (Sid 13) ”I de fall projekt drivs från kyrkans kansli rekommenderar vi att styrgruppen primärt består av personer utanför kansliet, då dessa annars kan komma att vara linjechefer över projektmedlemmarna där projektet utförs, vilket kan komplicera arbetet och kravställningen.” (Sid 17) ”Det framgår av flera protokoll att man tydliggör att viss information är att klassa som arbetsmaterial och att det därmed inte lämnas ut utanför projektet. De som är involverade i projektet måste dock kunna ta del av arbetsdokumentation för att kunna fullgöra sitt arbete.” (Sid 27)
Bilden som tonar fram ur återhållna revisorsformuleringar är alls inte vacker. Tvärtom. Den borde ge en äkta kvalitetsbyråkrat anledning att i blygsel hölja sig i säck och aska.
Arbetet med kyrkohandboken har bedrivits under senaste decenniet jämsides med en markant centralisering av Svenska kyrkans styrning och organisation, både lokalt och nationellt. Snart är det 20 år sedan kyrkan och staten kopplade loss från varandra. Då skulle kyrkan klara sig på egen hand, konstitutionellt, organisatoriskt och byråkratiskt. Nu kan vi börja urskilja hur det har gått.
Sisådär, kan man med fog säga. Arbetet med kyrkohandboken är ett utmärkt exempel. Strukturutredningen med storpastoraten ett annat (tänk exempelvis Malmö). Senaste kyrkovalet ett tredje. Vilka andra föreningar - med möjligt undantag för politiska partier - skulle godta att en mängd personer gick med i föreningen veckorna före ett föreningsval enkom för att kunna rösta och därefter lämnade föreningen veckorna efter valet? Lagom kvickt för att slippa betala medlemsavgiften dessutom. I statistiken syns ett belysande mönster av in- och utträden i september månad (för utträden även oktober) vart fjärde år; just vid tiden för kyrkovalen. Kyrkoval som en tummelplats för sekulära partipolitiska strider gagnar inte nödvändigtvis Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan behöver uppenbart och angeläget en konstitutionell översyn; nu gällande regelverk och styrkonstruktion är i huvudsak utformade med grund i millennieskiftets omvälvande och osäkra läge och behov. Nu börjar det stå klart vad som behöver åtgärdas.
Men även maskinhallen tycks behöva renoveras. Senaste årtiondet har kanslierna bara vuxit och byråkraterna bara blivit fler. Medan byråkratins arbete och resultat - som kyrkohandboksarbetet - samtidigt blivit sämre. Mera effekt in i motorn har uppenbart gett mindre effekt ut. Grant Thornton-rapporten ger en utmärkt illustration av ett stort exempel. Här finns många andra i mindre skala. Hur kan det komma sig - och vad gör vi åt det?
Att låta den för detta ansvariga makten svepande vika undan med nutidens standardsvar: ”Det är inte OK att …” alternativt ”Vi ser mycket allvarligt på detta”, låter sig inte längre göras. I denna PR-byråtrixandets och kommunikatörsväldets tid har vi alla lärt oss att sådana ord är verkligt meningslösa. Att lösa problem och säkra kvalitet genom att anställa flera byråkrater och besluta om fler verkningslösa policydokument fungerar inte heller - det har vi ju märkt av de senaste tio årens utveckling av kyrkokansliet i Uppsala.
Därför vill jag här rikta den allvarligt menade frågan till ärkebiskopen, generalsekreteraren och kyrkostyrelsens arbetsutskott:
Vad har ni konkret lärt av den externa granskningsrapporten om kyrkohandboksarbetet gällande kyrkokansliets organisation, arbetssätt och interna kultur, och vilka konkreta praktiska åtgärder vidtar ni nu på grund av dessa lärdomar?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR