Arendal blir främst en transportsträcka

Bok: Arendal

Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts

I Knausgårds serie om Morgonstjärnan finns två typer av människor. Redan i bok ett finns de som förstår att det förunderliga ljuset på himlen angår dem. Bland dem vandrar de vanliga dödliga som lever livet som vore det den mest naturliga saken i världen.

Berättaren i bok fem, Syvert Løyning, tillhör den känsliga kategorin. Men på ytan är han en ingenjör som dricker för mycket. Han är en make som känner värme men inte passion för sin hustru. En man vars medelålderskris manifesterar sig som en otrohetsaffär med en brevvän i Sovjetunionen.

Det här är på många sätt en förväntad “prequel” eller förlaga till bok två, Vargarna från evighetens skog. I den hittar Syverts son, också Syvert, brevväxlingen mellan sin pappa och Asja.

Här står samma omöjliga kärlekshistoria i centrum. Handlingen räcker bara för några dagar år 1976, knappt något händer och samtidigt är inget sig likt. Stämningen både skär genom märg och glittrar på vattnet.

Persongalleriet är inte särskilt stort. Det är mestadels samma folktomma natt där Syvert går och känner ångest. Därför är det en besvikelse andra gången en karaktär har “runda kinder”. I ett universum som präglas av att allt på något outgrundligt sätt hör ihop bör författaren vara försiktig med att upprepa sig i onödan.

Knausgård fortsätter att utforska det som finns på andra sidan om vad vi kan veta. Det här är en roman för den som gillar filosofi, men också för den som inte orkar läsa filosofi. Knausgård har läst det finstilta med tillräcklig omsorg för att få det att verka som om hans karaktärer mest bara går och grubblar.

Efter att först ha börjat skriva på en trilogi meddelade Knausgård att det blir fem delar. Nu menar han att han skriva sju. För den större handlingens del upplevs Arendal som något av en transportsträcka.

Här ägnar sig Knausgård mest åt att lägga ut texten om teman som redan har uppenbarat sig.

Frågorna är klassiska: Varför finns något istället för inget? Vad är det egentligen vi ser i våra drömmar? Vad är tid? Går det att komma i kontakt med de döda? 

Vetenskaperna har sina svar. Filosoferna sina spekulationer. De ockulta sina ritualer. Knausgård experimenterar med allt detta. Det finns inga tillfälligheter, bara otäcka sammanträffanden. 

Kanske är att läsa Morgonstjärnan-böckerna för en vuxen som det är för ett barn att leka anden i glaset. Det som är mest kristet i Knausgårds böcker är inte bibelreferenserna. Det är uppmaningen att öppna sig som människa. Hur otäckt det än är.