Liberalernas meningskris står i öppen dager

De äldre har alltid sagt: ta inga förhastade beslut i pressade situationer.

Kanske har situationen aldrig varit så pressad för Liberalerna som nu. Sakta men säkert har självförtroendet suddats ut. Ängsligheten inför att tappa makt efter den senaste tidens opinionsmätningar väger tyngre än viljan att bygga en långsiktig väg framåt.

Så blev det möjligt att rulla ut den röda mattan för en tidigare ideologisk motpol, Sverigedemokraterna, in i regeringsunderlaget.

Nej, det är inte det beslutet i sig som den här texten riktar sin udd mot. Men beslutet blottar en meningskris i det liberala partiet – en kris som kan komma att skaka det i grunden.

Så.

En gång var frisinnet stort hos Liberalerna. I dag är det nästan glömt. Låt mig därför påminna. Frisinnet* var ett driv – särskilt under 1900-talets början – att söka det man skulle kunna kalla frihet till gemenskap.

Ur den tanken växte stora delar av det svenska föreningslivet fram: nykterhetsrörelsen, folkhögskolorna, frikyrkan. Kopplingen till den sistnämnda var vid mitten av seklet så stark att man kunde säga att det som uttalades på Tegnérgatan 8 - dåvarande Missionsförbundets huvudkontor - kunde skaka om hela Sverige.

Civilsamhället i fokus

De frikyrkligt frisinnade folkpartisterna fyllde riksdagens bänkar. Civilsamhällets livskraft var en hjärtefråga. De enskildas engagemang var själva meningen med politiken.

Dagens efterträdare tycks ha valt en annan riktning. Frihet till individualism har blivit den nya ledstjärnan.

I det ljuset blir det lättare att förstå hur de gamla röda linjerna mot en tidigare antagonist suddas ut. Kanske handlar det mindre om regeringsbildning och mer om den slutliga dödsstöten för den frisinnade själ som ännu dröjt sig kvar.

Den kanske siste tydlige representanten för den frisinnade traditionen på riksplanet, pastorn Jakob Olofsgård, ropar därför i en Expressenspalt, som om han bar en hel partigren i sin röst:

Mitt parti, mitt parti, varför har ni övergett oss?

Värderingsförskjutning

Låt mig bli något konspiratorisk, men inte helt utan grund. Nog är det marknadsliberalismens tolkningsföreträde som långsamt trängt undan frisinnet, Jakob.

När ekonomisk rationalitet och regeringsduglighet blir överordnade värden krymper utrymmet för den idéburna hållning som en gång formade partiet. Farhågan inom näringsliv och borgerlighet att makten inte kan säkras utan SD-stöd - och att SD inte längre nöjer sig med en roll i kulisserna - väger nu tyngre än den ideologiska kompassen.

Då blir reflexen att rädda partiet snarare än dess bärande idéer också logisk. När man står öga mot öga med avgrunden väljer man den väg som kortsiktigt tycks säkra överlevnaden.

Men det har aldrig varit den enda självklara vägen.

Bön som förhållningssätt

Frisinnet var länge Liberalernas samvete. Utan samvete förlorar man orienteringen. Man kan vinna en omröstning, kanske till och med överleva, men ändå tappa riktningen.

Och här blir frågan om bön – som Jakob Olofsgård lyfter i sin text – plötsligt mindre främmande än den först kan verka.

Bön, i sin djupaste mening, är inte en individuell önskelista. Det är inte ett desperat rop på personlig räddning. Bön är orientering. Det är att ställa sig inför något större än den egna överlevnaden och fråga: Vad är sant? Vad är rätt? Vem är jag till för?

Den som ber på djupet söker inte främst seger, utan sanning. Inte främst makt, utan mening.

Kanske är det just detta förhållningssätt som saknas hos Liberalerna – ja, i hela kampen om det nya Sverige.

Kan själen återfinnas

Inte fler taktiska manövrer, utan ett återfunnet samvete. Ett återfunnet frisinne. En frihet som inte bara värnar individen, utan formar gemenskap på gräsrotsnivå snarare än blockbildning i riksdagshuset.

Utan den fördjupningen riskerar politiken att reduceras till en kamp om positioner. Med den kan den åter bli en rörelse för människor.

För Liberalerna finns en risk att den egna själen går förlorad – och att partiet till slut imploderar.

Vem vill rösta utan visioner?

I ett större perspektiv handlar det om mer än ett partis framtid.

Vem vill egentligen rösta på ett parti som inte har högre visioner än att klamra sig fast vid makten? Som inte längre kan formulera en tydlig mening med sin existens?

Det är något för alla riksdagspartier att tänka på. Särskilt för dem vars stolar i allt högre grad upptas av karriärpolitiker – där idéerna inte längre bottnar i levd erfarenhet.

Vi behöver en ny vår för de politiska idéerna – inte ännu en ”ohelig allians” för att säkra politisk makt.

* Under 1924-1935 fanns det frisinnade folkpartiet som ett eget parti.