Annons
podd/Valspecial
SD-profilen vill hitta en tro: ”Hade varit förlösande”
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson om sin känsla för att något håller på att gå förlorat, det mörka förflutna och sin längtan efter Gud. Lyssna på hela samtalet i veckans avsnitt av Vox populi.
Mattias Karlsson har kallats Sverigedemokraternas ”chefsideolog”. Ett öknamn han en gång fick av en journalist – och som har bitit sig fast, till och med inom det egna partiet.
Som en av de fyra sverigedemokrater som ibland kallats ”de fyras gäng” - tillsammans med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Björn Söder - har han tveklöst haft en särställning i partiet. När vi sitter ner för intervjun i Kyrkans Tidnings podcast Vox Populi medger han också att han nog varit en av dem som gått före och dragit partiet i en viss riktning.
– Ja, men så har det nog varit, säger han och lägger in en snus innan samtalet fortsätter.
Ett exempel är hans egen ideologiska resa. Från det han en gång beskrev som ett ”nationellt uppvaknande”, där nationalismen stod i centrum, till att i dag tydligt kalla sig konservativ.
– Jag definierar mig bara som konservativ i dag, säger han, och menar att värnandet av nationen ryms inom en bredare konservativ hållning.
Förflyttat parti
Det är också en förflyttning som han anser att hela Sverigedemokraterna gjort under senare år. Men spöket från mer nationalistiska dagar svävar fortfarande över partiet. Dels genom återkommande kontroverser kring enskilda företrädare. Dels genom det Karlsson själv kallar det mörka förflutna - något som blev tydligt i partiets egen vitbok.
– Det är uppenbart för alla som har läst vitboken att man tillät rena nazister och antisemiter att vara en del av rörelsen på olika sätt, säger han och utvecklar:
– Ska SD ha en chans att bli någonting måste vi börja med att erkänna våra fel och brister, våra misstag. Det går inte att komma vidare från en dålig position om man inte först tittar på vad man har gjort fel.
Avskräcktes först av SD
Han säger att ett tidigt möte med partiet avskräckte honom av just den anledningen. Det dröjde innan han engagerade sig, trots att han tidigt sympatiserade med mycket av partiprogrammet:
– Jag hade aldrig gått med om det fanns sådant då.
När samtalet kommer in på den uppmärksammade båtresan där ledande sverigedemokrater sjöng sången ”Friheten leve”, en låt med nationalsocialistiskt ursprung som avslöjades genom en journalistisk wallraff, vill Karlsson tona ner händelsen.
– Jag tror ärligt talat inte att de visste vad det var för låt. Den dök bara upp i en spellista.
Och när det gäller andra kontroverser med enskilda företrädare svarar han med en liknelse:
– Man slutar inte gå till kyrkan för att det finns dåliga präster.
Han fortsätter:
- Men vi har varit tydliga när enskilda gått i fel riktning. Det var en av anledningarna till att vi bröt med vårt gamla ungdomsförbund. Vi har inte tolererat rasism eller sådana yttringar.
Migration i fokus
Migrationen är dock fortsatt partiets mest definierande fråga. Karlsson beskriver den tidigare svenska politiken som så genomgripande att drastiska åtgärder kommer behövas under lång tid:
– Den migrationspolitik som fördes fram till nyligen är den mest radikala, revolutionära förändring av det svenska samhället som vi kanske har upplevt sedan den svenska statens grundande.
Han försvarar avskaffandet av det så kallade spårbytet, men medger samtidigt att det får mänskliga konsekvenser.
– Jag är också människa, jag är också förälder. När jag läser om vissa av de här fallen så känns det i bröstet. Men man kan inte bygga politik på enskilda fall. Man måste få in både hjärta och hjärna i diskussionen.
Viktig institution
Under samtalet blir det tydligt att en av hans starkaste drivkrafter är känslan av att något håller på att gå förlorat. Han berättar om sina upplevelser av denna känsla allt från sin ungdom tills nu. Om hur det lett inte bara till engagemanget i SD utan också starten kulturföreningen Gimle och tankesmedjan Oikos.
– Svenskar har bara en plats i världen där svensk kultur är i majoritet. Jag vill att det ska få fortsätta vara så.
Kanske är det just denna kulturella dimension som också fört honom närmare kyrkan.
– Svenska kyrkan är en av våra absolut viktigaste institutioner och en av våra främsta kulturbärare, säger han.
Han talar nästan innerligt om värmen i kyrkorummet. Om traditionerna. Om barndomsminnena. Om känslan av tillhörighet. Och om viljan att tro.
Men den kulturkristne Mattias Karlsson har ännu inte tagit steget fullt ut.
– Jag har aldrig fått privilegiet att förnimma Gud. Jag har fastnat på agnostikerstadiet.
Ändå är längtan tydlig.
– Jag tror att det hade varit väldigt förlösande och vilsamt att ha den förtröstan och den tryggheten. Jag vill tro.
I spänningsfältet mellan politik och personlig övertygelse, mellan kultur och tro, framträder under samtalet en bild av en politiker som inte bara drivs av ideologiska överväganden – utan också av en existentiell sökan. Det är kanske där, snarare än i etiketten ”chefsideolog”, som den mest intressanta berättelsen om Mattias Karlsson finns.
