I skogen behöver vi medelvägar

REPLIK 

”Hålvägens fantomer klagar denna dystra ödesnatt”, säger Ö-spöket i Muminpappans Bravader. 

”Ödestimma för Svenska kyrkan” och ”låt oss inte skrämma varandra med olika siffror” säger Hammar, Carlsson Redell och Hillert. Ödestimman, det är att säga ja eller nej till utredningen om hur kyrkans skogar skall förvaltas. Och det framförs tunga teologiska argument till varför vi måste säga ja till miljön och den biologiska mångfalden. Vi tror att livet och kärleken är mer värdefullt än något annat, säger debattörerna och pekar på den barmhärtige samariern som bortsåg från vinstintressen.

Men man kan undra: finns det i Kyrkan någon som vill säga nej till Skapelsen? Alla vill vi väl att skogen skall ge liv till så många som möjligt.

Liv föder liv. Det vet vi. Men vad vi inte vet är hur livet skall leta sig fram i en föränderlig värld. Bakåt i tiden kan vi se hur livet såg ut förr och vad som har hänt med livet i olika historiska skeden. Vi kan spåra evolutionen i efterdyningarna av miljöförändringar. Om framtiden kan vi däremot bara gissa i korta tidsförlopp. Om biologins evolutionära framtid har vi inte en aning; vi kan inte ens gissa.

Vi vill säkert alla att skogen skall vara en bra miljö för livet, och att skogen skall bidra till en hållbar värld. Problemet är att det inte går att med en enda allomfattande skötselplan tillgodose alla olika önskemål. Lägger vi fokus på den biologiska livets frihet, där mångfalden blir en delmängd, så innebär detta orörd skogsmark. Det är dock tveksamt om detta också skulle vara bästa receptet för miljön i stort då trä utgör en viktig, förnybar råvara som även Kyrkan behöver i form av byggmaterial och papper. Men vill vi få ut så mycket träråvara som möjligt ur skogen så blir den mer träplantage än skog, till förfång för den biologiska mångfalden.

Ingen av ytterligheterna känns riktigt bra så därför behöver vi medelvägar. För att finna medelvägar behövs siffror, där vi varken får gömma oss bakom dem eller låta oss skrämmas av dem. Vi måste hantera skogens siffror med lyhördhet och med hög beredskap och att anpassa skogsskötseln efter biologins, skogens och våra egna förutsättningar. Då är det oförnuftigt att försöka göra detta efter i förväg låsta strategidokument och administrativ centralisering. Skogsmiljöerna i Sverige skiftar liksom klimatet. Det är skillnad på Norrlands fjällnära skog och södra Sveriges lövskog och verkligheten följs bäst på plats. Uppsala ”slottsskog” ligger långt från båda. 

Alla vill vi behandla skog med största möjliga hänsyn till livet — allt liv — även människans, och till de globala miljöhoten. Detta är dock en svår och komplicerad ekvation som kräver ständig omprövning, där inget finns inhugget i stentavlor. Den barmhärtige samariern är stum när det kommer till skogsvårdsplaner. Vi måste själva ta tag i problemet och hörsamma Vishetens rop: ”Du som är okunnig — kom!” Till de oförståndiga säger hon: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat. Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg.” [Ords 9:4―6] Men helt lättsmält är det inte att acceptera livets grundsatser: liv föder liv, och liv och tid kan aldrig frysas.

Stannar livet så dör det. Dött liv kan beskådas på naturhistoriska muséer men skog är och skall vara levande liv.


Göran Molin
professor emeritus, Lunds universitet, Lund
församlingsmedlem, Lunds östra stadsförsamling, Lund