Jag tror på en enda Gud!

Åke Bonnier biskop i Skara stift
Tillsammans med våra syskon av annan tro delar vi detta stora och fantastiska – att få tillhöra och tro på en enda Gud som är allt levandes skapare, skriver biskop Åke Bonnier. Foto: Carla Kar

Liksom jag älskar och ärar Jesus och ständigt i ord och handling talar tydligt om honom, utesluter inte min kärlek till Jesus att jag både kan lyssna till och låta min broder och syster tala tydligt om sin tro och sin tillhörighet.

Tillsammans med våra syskon av annan tro delar vi detta stora och fantastiska – att få tillhöra och tro på en enda Gud som är allt levandes skapare. Det är sannerligen inte alltid enkelt att dela det finaste en har med andra. Helt naturligt uppstår konflikter, ägande- och sannings­anspråk mellan oss. Men Gud visar oss ständigt att Gud är större. Inte minst vittnar förbundstanken i Bibeln om detta. Gud sluter förbund med oss människor, på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter. Gud kan omfatta oss alla. Gud skapade ju oss alla en gång och såg att allt var gott. Gud är inte religiös, brukar jag säga. Gud är generös.

Jakob Wirén visar i sin ny­utkomna bok Att ge plats för den andre. Religionsdialog, ersättningsteologi och Mohammed som profet (Verbum 2021) hur vi kan dela glädjen över att ha Gud tillsammans genom att skriva fram en religionsteologi som varken förringar den egna eller förnekar den andres tro och tradition, utan som emanerat ur judiska, kristna och muslimska teologers erfarenheter.

Han vill påminna oss om att det är möjligt att färdas tillsammans med vars och ens teologiska olikheter och kärlek till den egna tron och traditionen – utan att vare sig ge upp det egna eller underkänna den andres tro. Det går att både älska det egna och att respektera och ge utrymme åt den andre. Min tro blir varken mindre giltig eller mindre viktig för att den andres tro är giltig och viktig.

Med bilden av en bussresa vill han få oss att se vilken rikedom vi tillsammans kan skapa om vi vågar dela Gud med varandra. Att ge plats för den andre handlar inte om att ge upp sitt eget säte utan om att kunna sitta bredvid varandra. Att ge plats för den andre handlar om att maka på sig på ett sådant sätt att vi båda kan sitta ner. Det betyder inte att jag behöver ge bort mitt utrymme för att kunna ge plats åt någon annan. Det innebär helt enkelt att vi kan dela på utrymmet tillsammans.

Jag tror att Gud har humor. Han har skapat oss så att vi är beroende av varandra. Vi kan inte leva ensamma, lika lite som vi kan veta allt om Gud på egen hand. Det gör något med en när en enbart konfronteras med sig själv och sina närmaste, de som känner en så väl. Det är i många avseenden viktigt. Men det är också så att vi även behöver konfronteras med dem som inte känner oss särskilt väl. Vanan har en stor makt, det känner vi säkert alla igen. När vi möter den andre, den som inte delar min tro, mina åsikter, mina vanor, kan både jag och den andre få syn på sådant som vi kanske inte har sett eller tänkt på. Vad gör detta med oss? Ja, ibland provocerar det oss. Emellanåt får det oss att le och förvånas. Någon gång kanske vi blir arga och frustrerade. Förhoppningsvis hjälper det oss att se både på oss själva och varandra med respekt och nyfikenhet. Och i bästa fall kan det ge oss en djupare bild av Gud.

Vi lever i dag i ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle. Nästan överallt möts vi – som människor med olika tro, kultur och ursprung. Det är verkligen berikande, viktigt och självklart. Men detta ställer oss också ständigt inför vårt mänskliga ansvar – att ta vara på vår broder och syster så att vi kan leva tillsammans och förverkliga Guds vilja och kärlek i världen.

Gud gav oss människor ett uppdrag; att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva. Liksom jag älskar och ärar Jesus och ständigt i ord och handling talar tydligt om honom, utesluter inte min kärlek till Jesus att jag både kan lyssna till och låta min broder och syster tala tydligt om sin tro och sin tillhörighet. Ju tryggare vi är i vårt eget, desto öppnare kan vi vara för den andre. När det då är som bäst kan vi se och bekräfta den andres plats i den egna historien. Förhoppningsvis kan vi då också ge varandra nya och kompletterande perspektiv på Gud. Jakob Wiréns bok inspirerar till sådant förhållningssätt. Kanske kan det då vara så att Jesus helt och fullt uppenbarar sanningen om Gud men inte hela sanningen om Gud.

Åke Bonnier
biskop i Skara stift

När vi möter den andre, den som inte delar min tro, mina åsikter, mina vanor, kan både jag och den andre få syn på sådant som vi kanske inte har sett eller tänkt på.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.