Hon kämpade den goda kampen

Bok: Tacksam - Ett liv och en tid

Författare: Caroline Krook

Förlag: Verbum

Om det finns ett slags stränghet som förlöser till tro, handling och upprättande ord, så är det biskop Caroline Krooks kännemärke, tänker jag och fylls av respekt och ödmjukhet när jag läser hennes memoarer Tacksam - Ett liv och en tid. 

Just titeln präglar hennes memoarer: Tacksam - för att hon har fått stå i Guds tjänst ett långt liv. 

Tacksamhet att hon har haft begåvningar med sig från hemmet och uppväxten, från studier och stödjande människor som sett och bekräftat hennes gåvor. 

Tacksamhet att hon fått leva och verka i Svenska kyrkan, med goda medarbetare, med kultur och själavård och många kontakter i vårt omgivande samhälle. 

Tacksamhet att hon har fått vara till nytta.

Ett liv - Caroline Krook berättar om sin uppväxt och hur den präglat henne. Engagemang i scoutrörelsen behåller hon länge, liksom inom politiken. Från sin far fick hon den intellektuella ämbetsmannakulturen och från sin mor det konstnärliga, lekfulla skapandet. 

Skådespelaryrket lockade men gav vika för prästkallet. Hon är glad och tacksam över de olika arven från föräldrarna, och just så tänker jag på henne: som en något strikt, synnerligen kompetent präst som gör det rätta utan sidoblickar på om hon blir populär eller inte. 

Och så finns här bönerna och en stor mängd böcker där hon gör bibliska personer levande och igenkännbara. Det strikta och krävande kombineras med det mjuka, skapande, ömsinta. 

Hon skriver också vad gäller omformuleringen av prästlöftena, att hon kan sakna formuleringen ”med den stora räkenskapsdagen för ögonen.”

Det finns ett allvar och en plikt i prästkallelsen hos Krook, som jag tror få präster i dag delar. För Caroline Krook var det otänkbart att kunna kombinera prästkallet med att ha familj. ”Prästkallelsen var mitt liv, och den kallelsen var inte möjlig att förena med ett liv med man och barn” skriver hon själv. 

Men hon tog sig an en vilsen tonårstjej och stöttade henne hela hennes liv och nära vännen Karin har följt henne sedan ungdomsåren. Jag fylls av en känsla av - ja, nästan skam - att det var mina strider hon tog. Hon gjorde offer jag inte behövde göra. Hon prästvigdes på bönsöndagen 1969 i Lunds domkyrka. Då var jag 9 år, men scoutbönen kunde jag!

En tid - många unga präststuderande vet i dag inte så mycket om den långa vägen till att prästämbetet öppnades för kvinnor 1958. Caroline Krooks memoarer skulle kunna fylla den kunskapsluckan och ge, inte bara datum för mängden av utredningar och beslut, utan en inre beskrivning av hur det kunde vara för en prästvigd kvinna. 

Att bli motarbetad av kyrkvärdar, åsidosatt av arbetsledare, få ge vika för att inte konflikten ska bli tydlig (igenkänning där…), motta sexuella påhopp från prästvigd manlig kollega… Ja, inget är nytt under solen.

Ändå - kompetens visar sig, som någon sa, bara man har tålamod. Caroline Krook blev Sveriges första kvinna som domprost 1990 och tillträdde tjänsten som domprost i Storkyrkan. Från 1998 till sin pension var hon biskop i Stockholms stift.

I mitten av memoarerna, kapitlet alldeles i mitten, heter Estonia. ”Som en glödande mittpunkt” slutar den sista av hennes dikter som återges i sista kapitlet och jag undrar om den ligger här. En glödande mittpunkt. I det tunga arbetet med sorgegudstjänst, utfärdsandakt med det tjugotal kistor som hölls i Riddarholmskyrkan och inte minst i hennes arbete i det av regeringen tillsatta etiska rådet. 

Hon är självkritisk och frågande och arbetar oupphörligen med att hitta ord för tröst i det tröstlösa, mening i det meningslösa och ”till sist finns bara kvar: ’O Guds lamm, giv oss din frid’. I livet. I döden. I evigheten.” 

Så slutar hennes predikan i Storkyrkan på söndagen efter Estonias förlisning.

Jag kan inte rätt värdera Caroline Krooks betydelse under 40 år som präst, domprost och biskop till stavnedläggningsgudstjänsten i Storkyrkan 2009. 

Att hon har nått långt ut över den rent kyrkliga sfären är tydligt, hennes raka språk i bönerna får alla schabloner att spricka. Men jag känner en stor tacksamhet över vad hon har fått betyda, i kyrka och samhälle.

Av de många fotografier som finns i memoarerna, stannar en bild kvar på näthinnan - där hon går efter stavnedläggningen nedför altargången i Storkyrkan.

Biskopskåpa, mitra och stav är avlagda. Hon går i sin svarta prästklänning. Ett litet leende syns, jag tror hon är nöjd. Hon har kämpat den goda kampen.