Kyrkan bör uppmuntra fler att få möjlighet bli diakoner

En av Svenska kyrkans fyra grundläggande uppgifter är att utöva diakoni. Det är alla döptas uppgift, men kyrkan följer också traditionen från Nya testamentet att kalla och välja personer för särskild tjänst. Det manifesteras i den treledade ämbetssynen och de livslånga vigningslöftena för ämbetsbärarna.

Det moderna diakonatet i Svenska kyrkan har en mer än hundraårig tradition. Åtskilliga är de kvinnor och män som känt sig kallade, utbildat sig, och sedan fått sin kallelse bekräftad genom vigning. Mycket har hänt sedan de första systrarna avskildes till tjänst för sin nästa. Höga krav ställs, både vad gäller utbildning och lämplighet, arbetsuppgifter har förändrats och yrket kan sägas ha professionaliserats. Diakonatet är inget man slinker in i, det är en process som kostar i tid, kraft och bön.

Många församlingar har sedan ett antal år diakoniassistenter anställda. Det kan bero på att man inte fått någon sökande diakon till en tjänst, men även att man inte ser vigningen som ett krav eller som något som tillför det arbete man vill ha utfört. I KT ser vi ibland annonser där man söker ”diakon/diakoniassistent/diakonalt ansvarig präst/eller annat”.

Vi ser brister i våra församlingar när det gäller kunskap om diakonens roll, uppdrag, kompetens och utbildning – och inte minst vad vigningen innebär. Påverkar det synen på de beslut som fattas när det gäller den treledade ämbetssynen som det skrivs om i biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i svenska kyrkan? ”Den särskilda vigningstjänsten finns för att kyrkan behöver människor som är förpliktade att i trohet mot hennes tro, bekännelse och lära ta ett särskilt ansvar för de gemensamma uppgifterna.” I den vigningstjänsten ingår diakonatet. 

Biskopsmötet 2014 säger att diakonens identitet vilar på fyra grundläggande arbetsuppgifter: att vara röstbärare, ledare, själavårdare och undervisare. Det vill säga att ge röst åt utsatta, leda och utveckla det diakonala arbetet i församlingen, att lyssna till de behövande och att utifrån ett diakonalt perspektiv ge kristen fostran och undervisning.

Detta åligger diakonen, men det är också uppgifter som ofta diakoniassistenter arbetar utifrån och utvecklar. Det är verkligheten i församlingarna.

Diakoniassistenter har också ofta själavårdande samtal men är inte bundna av några vigningslöften och omfattas alltså inte av diakonens tystnadsplikt. De står också utanför biskopens och domkapitlets tillsyn. Har de som söker kyrkan för samtal kännedom om detta?

Vi är övertygade om att de som arbetar som diakoniassistenter känner en kallelse att vara en del av kyrkan, att få bidra med det man vill och kan. De finns i våra församlingar och de behövs som diakonimedarbetare. Om Svenska kyrkan ska ha permanenta diakoniassistenter måste det finnas krav på avgränsande befattningsbeskrivningar som reglerar bland annat utbildningskrav och ramar för tystnadsplikten. Församlingarnas avsikt med tjänsterna borde klart formuleras.

Fler borde också ges möjlighet och uppmuntran att bli diakon. Det borde vara församlingarnas uppgift att ta till vara medarbetares upplevelse att vara kallade till diakonal tjänst i kyrkan och peka på att ett svar på den kallelsen kan vara ”diakon”.

Vi vill också lyfta ytterligare ett tecken på diskrepansen mellan teori och praktik gällande det treledade ämbetet. Det avser arbetet med handbokens vigningslöften, där det enligt vår förståelse inte ingår någon diakon i gruppen som tillsatts för en möjlig revidering av vigningslöftena.

Om detta stämmer måste vi framhålla att ett sådant arbetssätt urholkar både vigningslöftenas förankring i den grupp de är avsedda för (diakonerna) samt vår kyrkas vigningsordning och ämbetssyn.

Våra diakonkårer, som omfattar cirka 900 vigda diakoner, har i många år arbetat för att stärka diakonatet och Svenska kyrkans diakonala arbete, och verka för att kyrkomötets beslut och kyrkoordningens formulering för det treledade ämbetet ska implementeras i vår kyrka. De frågor vi lyfter i denna skrivelse, tillsättningen av diakontjänster och diakoners möjlighet till strategiskt inflytande, måste genomlysas av Svenska kyrkans officiella ämbetssyn.

Vi är i dag bekymrade över den utveckling vi ser och ställer därför frågan till våra biskopar:

Står ni upp för de beslut som fattats gällande ämbetssynen och diakoners grundläggande uppgifter? Om svaret är ja, hur ska kyrkans ledande funktioner arbeta med förankringen av diakonatets roll i det treledade ämbetet så att det når lokalplan?

Silva Danielsson
Ersta diakonkår, ordförande

Jemima Bentham
Vårsta diakonkår, kårsamordnare

Kristina Kvist
Samariterhemmets diakonkår, ordförande

Mona Bäckbro
ordförande