Markens andlighet behöver vara del av det fortsatta samtalet

Just nu möter jag helt olika reaktioner på kyrkomötets beslut efter skogsutredningen.

Det har efter veckans kyrkomöte skett några förbättringar i kyrkoordningens kapitel om prästlönetillgångarna såsom att Svenska kyrkan ska förvalta skogen genom att balansera andlig, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet (till skillnad från tidigare så effektivt som möjligt). 

Dessa förbättringar utifrån ekoteologiska och samiska värderingar får inte vara slutet på samtalet om förvaltningen av skogen. Ska Svenska kyrkan leva upp till ursäkten till det samiska folket behöver förståelsen för relationen till markerna fördjupas och markanvändningen och skogsförvaltningen ytterligare diskuteras och förändras!

Kyrkoledare och förtroendevalda jublar över några förbättrade formuleringar. Samtidigt hör jag besvikna samiska röster. Samma formuleringar som några jublar över får andra att överväga att lämna kyrkan. Det är som att det är en spegelvägg emellan det samiska samhället och Svenska kyrkans reaktioner på kyrkomötesbesluten och att världarna inte alls speglar varandra. Vad beror olikheterna på?

Vi (förtroendevalda i kyrkomötet, samer, aktiva i Svenska kyrkan) lever delvis i olika världar och saknar förståelsen för varandras kulturella situationer. Några finns i båda världarna och andra i bara den ena. Många samiska företrädare önskar ett centralt råd för skogsfrågor.  Ett kyrkligt perspektiv på frågan betonar den episkopala strukturen och vill undvika centralisering bort från stiftsnivån. 

Konsekvensen blir då tre olika råd i Saepmie att sammanträda med (det är tre stift som är aktuella när det kommer till frågor om renskötsel). Dessa råd kan inte heller enligt skogsutredningens förslag ge reprimander eftersom varje stift tar beslut om sina egna mål och inte centrala mål enligt skogsutredningens förslag.

Att delta i samråd är tidskrävande och särskilt när de sällan ger resultat och ofta är obetalda arbetstimmar för de samiska representanterna. I flera samebyars verklighet behövs prioritering mellan vilka näringar som är mest skadliga för renskötseln (gruvbrytning, vindkraft eller skogsavverkning mm) och kan endast delta i ett urval av de samråd som samebyn inbjudits till. Så när Svenska kyrkans stift av tidigare erfarenhet säger att det ibland inte kommer någon på samråd så behöver det inte betyda ointresse utan snarare att tiden inte räcker till.

I kyrkolivet behöver mångfalden få utrymme. För att bidra till att kyrkan blir en mer hel plats och bidrar till en trygg känsla för alla våra medlemmar och de intresserade av kyrkan. Men det får inte utesluta ett ansvar också gentemot samerna utanför kyrkans gemenskap både utifrån urfolksrätten och vistelsebegreppet i kyrkoordningen. Som kyrka har vi ett ansvar att respektera samerna oavsett om de väljer att vara en del av Svenska kyrkan eller inte. För utan det ansvaret så ekar det ganska tomt från de samiska kyrkolivsinsatser som i övrigt ofta är bra.

Så nu när det ser så olika ut, jublande glada röster och förtvivlade sorgsna röster. Hur kan Svenska kyrkan vara en kyrka som tar urfolksrätten på fullt allvar och i och med det en ansvarsfull förvaltare av skapelsen? Detta är inte fråga bara för oss som arbetar med samiskt kyrkoliv eller ekoteologi. Den behöver ställas i hela Svenska kyrkan, i alla tretton stift. Då kan vi bli en inkluderande kyrka som bidrar till en hoppfull framtid.