Minnet av förintelsen används för att tysta kritik

Här om dagen kunde vi läsa i en av Sveriges största dagstidningar hur några av våra ledande riksdagspolitiker jämställde antisionism med antisemitism. Påståendet presenterades som ett nödvändigt klargörande i kampen mot judehat, men rymmer i själva verket en långt mer problematisk logik.

Att bekämpa antisemitism är en moralisk och mänsklig skyldighet. Förintelsen är ett sår i mänsklighetens historia som aldrig får trivialiseras, relativiseras eller glömmas.

Just därför måste vi också värna att minnet av detta lidande inte används för att legitimera nya former av förtryck eller för att tysta berättigad kritik.

När politiska företrädare hävdar att antisionism per definition är antisemitism uppstår en allvarlig sammanblandning. Judendom är en religion och en mångtusenårig kulturell tradition. Sionism är en politisk ideologi. Att kritisera en ideologi eller en stats handlingar är inte detsamma som att angripa ett folk eller en tro. Tvärtom riskerar sammanblandningen att i sig bli en form av kollektivisering, något som historiskt alltid har varit en grund för antisemitism.

Många judar, både i Israel och i diasporan, ifrågasätter sionismen eller är kritiska till den israeliska statens politik. Att antyda att denna kritik skulle vara uttryck för judehat är inte bara orättvist, utan djupt respektlöst mot judiska röster som talar utifrån samvete, tro och erfarenhet.

Det som ofta saknas i denna typ av resonemang är den palestinska verkligheten.

Tusentals palestinska barn och vuxna hålls frihetsberövade i israeliska militära fängelser, ofta utan rättegång eller tydliga rättssäkerhetsgarantier. Internationella organisationer och människorättsorgan har under lång tid dokumenterat övergrepp som tortyr, sexuellt våld och psykisk misshandel. Dessa handlingar kan inte relativiseras eller förtigas utan att vi sviker de värden om människans okränkbara värde som både folkrätten och den kristna etiken vilar på.

Att uppmärksamma detta lidande är inte antisemitism. Det är ett uttryck för medmänsklighet. Profeternas röster i Bibeln vittnar gång på gång om plikten att tala när makt missbrukas och när den svage trampas ner, oavsett vem förövaren är.

Än mer oroande blir det när samma politiska företrädare som vill göra kritik av sionismen misstänklig samtidigt förespråkar en säkerhetspolitik där kärnvapen framställs som ett legitimt alternativ även för Sverige. Det avslöjar en världsbild där våld, avskräckning och militär överlägsenhet tillåts väga tyngre än försoning, internationell rätt och människolivets helgd. En sådan logik ligger långt från kyrkans fredsetik och från Jesu budskap om att möta våld med ansvar, rättvisa och kärlek.

Särskilt problematiskt är också när antisemitism i Sverige beskrivs som något i huvudsak ”importerat” från andra delar av världen. Antisemitism är djupt rotad i Europas egen historia, inte minst i den kristna. Att lägga skulden på andra riskerar att osynliggöra vårt eget ansvar till självrannsakan och omvändelse.

Antisemitism måste bekämpas tydligt och konsekvent. Men det kan aldrig ske genom att tysta kritik, inskränka yttrandefriheten eller kräva lojalitet med en stat. Kyrkans uppgift kan aldrig vara att välja sida mellan nationer, utan att stå på människans sida, varje människas.

Vi kan och måste samtidigt försvara judars rätt att leva i trygghet, palestiniers rätt till frihet och värdighet, och rätten att kritiskt granska alla former av maktutövning. Att tiga inför övergrepp är inte neutralitet. Det är att vända bort blicken från nästan.

Och det är just det kyrkan aldrig får göra.

Kari Parman